En hund begraven
Lars Vilks teckningar av rondellhundar med Muhammeds ansikte stoppas än en gång. Gerlesborgsskolans styrelse törs inte visa dem, utan hänvisar till en dunkel hotbild. Tälleruds hembygdsgård vågade inte visa dem i somras. Enligt Lars Vilks själv betyder det att rädsla och självcensur tagit ett kliv upp i konsthierarkin och han är tveksam till om teckningarna skulle visas ens på Moderna eller någon av de mer etablerade konsthallarna.
Exakt vad Vilks vill, vad han karikerar och kommenterar - fenomenet rondellhund, det danska Muhammeddebaclet efter Jyllands-Postens publiceringar - är inte helt lätt att förstå. Man tänker sig naivt att det måste finnas någon annan tanke än ett test av yttrandefriheten. Men i Vilks fall är det knappast så. Hans konstnärskap har gått ut på att frilägga demokratiska brister, ofta genom att ställa sig över konstruktioner som kvalitet och angelägenhet.
Karikatyrer är den maktlöses verktyg: liksom skrattet, karnevalen, burleskeriet fyller de en funktion dels som en ansats till uppror - dels som kittet som gör ojämlikheten uthärdlig. Vilks karikatyrer har knappast tillkommit i ett underläge. Deras syfte tycks ett och odelbart, nämligen att pröva om en konstnär alltid ska kunna visa sin konst. Som Mårten Arndtzén skrev i Expressen när det begav sig tidigare i somras: ”På vilket sätt säger hans karikatyrer något nytt och annorlunda än Jyllands-Postens? På inget sätt alls, så vitt jag kan se. Och vad är det då för mening med yttrandefriheten? Istället för att försvaras och fördjupas, trivialiseras den i en tom provokation vars djupaste syfte nog är att sätta strålkastarljuset på Vilks själv.”
Men de som inte törs visa bilderna gör inte främst Vilks en otjänst. Otjänsten är att ta för givet att bråk skulle uppstå. Det handlar inte ens om hänsyn utan om ett frammanande av den skäggige, beväpnade. Fundamentalisten.