Radikala rabatter
Göran Greider hittar blomstrande systemkritik i skörden av nya trädgårdsböcker
Herregud, vad många vänstermänniskor det går omkring nu och sedan åratal tillbaka i djupaste politiska depression. De ser knappt att vitsipporna håller massmöten och förverkligar sina utopier i skogsbackarna och tänker inte på att magnolian mirakulöst ska blomma på bar kvist.
Blommor förblir i ett iskallt universum den största överraskningen sedan Big bang och jag tror att den som inte odlar – i trädgården, på balkongen, på köksbordet, ja till och med i skogen – i onödan dömer sig till spleen.
Biologen Edward Wilson menar att människan har en biofil drift, en kärlek till det gröna, som hjälpt oss i evolutionen. De bästa vänsterikonerna har alltid förstått det: Rosa Luxemburg skrev i sina brev om de blommor som fanns i fängelset där hon satt, medan Lenin tyckte det var slöseri med tid att besöka de kolonilotter Anna Lindhagen visade honom under ett besök i Stockholm revolutionsåret 1917.
Jodå, även jag sörjer att blåsippan kidnappats till partisymbol. Men den egendomligt bleka SD-blomman är en lögn jämfört med dem som nyss lyste upp markerna.
Den svenska trädgårdsboomen håller i sig. Tyvärr är den i hög grad fortfarande en förlängning av inredningsbranschen och statustänkandet. Nya rut-bidrag lär öka antalet rabatter i Djursholms stora, oftast folktomma trädgårdar.
Men under många år har man i skörden av trädgårdsböcker varje vår kunnat se att det rödgrönt politiska bryter fram i form av alla dessa böcker om urban odling. De speglar en längtan bort från storstadsnormen, men stakar också ut en praktisk väg att göra livet intressantare och mer hållbart även i asfaltsvärlden.
I år ger Ulrika Flodin Furås och Mattias Gustafsson i Urban odling; tak, terrasser & balkong praktiska råd om hur betongen kan grönska. I förordet skriver de till och med om bostadskrisen, hur svårt det är att hitta en hyresrätt och hur trångt vi börjar bo – politiken rusar in i odlandet.
I alltfler böcker märks det också hur själva jorden blir en alltmer systemkritisk fråga. En av årets viktiga böcker har den koncisa titeln Gödsel. Den är skriven av Tina Råman, Ewa-Marie Rundquist och Justine Lagache. Min enda invändning mot boken är att den är svårt överdesignad: så mycket färgplattor att understrykningar knappt syns.
Författarna försäkrar oss i alla fall om att dofter – dyngans eller rosens – enbart existerar i våra hjärnor. Men bokens tes är sann: Det är i första hand jord vi måste odla, oavsett om det är ler- eller sandjord man brottas med. Bakterier, svampar, maskar och nematoder är myllans working class heroes, skriver de och konstaterar att en ”liter jord kan innehålla en miljard nyttiga svampar och bakterier.”
En gång i tiden var en stor gödselstack på gården den främsta statussymbolen. Först på femtiotalet slog konstgödseln på bred front igenom i jordbruket och sedan dess har jordarna utarmats; på mindre än ett sekel har kadmiumhalten i jorden ökat med 30 procent.
I Gödsel dyker ett ord som ”världssvält” upp sida vid sida med handfasta råd om vårgödsling eller hur vedaska ska strös ut. Vem visste att Marocko, som sitter på de stora fosforfyndigheterna (fosfor är nödvändigt för all växtlighet), i det högintensiva odlandets era kan bli ”det nya Saudiarabien, där oljemagnaterna är ersatta av fosformagnater.” Trädgårdsodlare som ännu använder konstgödsel istället för naturgödsel gör det med allt starkare skamkänslor.
Till och med ”zonknäckaren” Peter Englander säger i sin Om konsten att odla det omöjliga att han känner sig ”väsentligt bättre som människa” när han använder naturgödsel i stället för konstgödsel. Zonknäckare är alltså termen för den som envisas med att ha fikonträd eller aprikos på våra breddgrader. Englander är fyndig, men föga politisk fastän han skulle kunna räknas till utopisterna i trädgårdsvärlden.
Lena Israelsson, den mest rastlöst vitala av alla svenska trädgårdsskribenter, har i grunden en politiskt radikal utgångspunkt för sina odlingsråd. I Odla året om konstaterar hon att ”vi är på väg mot en global katastrof”. Att förlänga växtsäsongen från fem till tolv månader, med insikter och knep från Kina, ny teknik och egna experiment, kan visa sig bli viktigt fortare än vi tror.
Men har därmed den onda cirkeln slutits? Ska vi bli ledsna över tillståndet i världen när vi tänker på odling?
Naturligtvis inte. En av årets omistliga trädgårdsböcker är Karin Berglunds Det var en gång en trädgård. Hon är svensk trädgårdsjournalistiks grand old lady. En gång har hon till och med besökt min dalaträdgård (hon gav mig rådet att i stället för den där stora skrytdammen som aldrig blev klar, skapa en så kallad sunken garden.)
Hon blickar tillbaka på ett långt liv med alla trädgårdar och klassiska trädgårdsböcker som rört vid henne. Hon berättar om Syriens städer, en gång byggda kring oaser, och sörjer över ödeläggelsen hon nu ser i nyhetsrapporteringen. Hon är heller ingen odlingsnörd. I slutändan, skriver hon, är det människan i trädgården hon fascineras av.
Men också Berglund är ett barn av radikalismen: ”I botten för det som skulle bli mitt intresse för odling och trädgård låg sextiotalet med miljörörelsen.” Rachel Carsons Tyst vår och Göran Palms En orättvis betraktelse nämns i denna poetiska minnesbok.
Pärlan i årets bokflod har jag sparat till sist. I Elin Unnes Herbariet; växter till mat, magi och medicin anträds en mystikers trädgårdsgång till en kvantbiologisk värld. Talar växter med varandra? Ser de oss? kan hon fråga.
På en rockjournalists prosa redogör hon för uråldrig folkteknologi (ramsor och örtkunskap) och forskning som visar hur växter underjordiskt kommunicerar eller försvarar sig mot insektsangrepp. Malört, lavendel, salvia får magiska och läkande egenskaper. Växter har inga ben, noterar Unnes. Men det har vi. Så vi får uppgiften att sprida växternas herravälde på jorden: ”Det finns dar när jag tänker på mig själv nästan enbart som en växtbärare.”
Unnes tackar, bokstavligen, sina örter och vår artegoism minskar.
Systemkritik och radikalism kan således äntligen börja dofta. Magiskt.