Välbekant försvar från Magnus Ranstorp
Elina Pahnke skriver slutreplik i debatten om folkbildning
I Magnus Ranstorps forskning uppträder ett tydligt mönster. Terrorforskaren tycks många gånger ha bestämt sig för sin tes på förhand, och belägger den sedan med de medel som står till buds.
Som jag redovisade i min granskning handlar det ofta om källmaterial i form av opinionstexter och intervjuer med myndighetspersonal istället för den berörda gruppen. En annan favoritteknik, som utkristalliseras i hans studie om salafism, är att misstänkliggöra personer genom att sammanlänka dem med andra personer. Det är därför intressant, om än inte förvånande, att Magnus Ranstorp väljer samma strategi i sitt svar på min granskning.
Forskaren fick möjlighet att svara på anklagelserna i förhand, men avböjde, för att i stället skriva en replik. På så sätt behöver han inte bemöta mig i sak, utan kan ägna sig åt mig som person, min legitimitet i frågan och hävda att han utsätts för en systematiserad smutskastningskampanj. Men det är inte bara mig han ifrågasätter, utan också de forskare som kritiserar honom.
Magnus Ranstorp är naturligtvis fri att göra det – precis som han är fri att ifrågasätta den svenska folkbildningsverksamheten. Men det bör poängteras att han gör det i egenskap av debattör, och inte utifrån sin forskarroll. När det kommer till den svenska studieförbundsverksamheten är han inte sakkunnig.
Hade han varit det hade han tagit hänsyn till att ett av studieförbundsverksamhetens syften är att låta människor själva styra innehållet i studiecirklarna. Detta är folkbildningens demokratiserande grund. Enligt Magnus Ranstorps ideologiska linje finns det en fara i att erbjuda människor den här friheten, och han menar därför att folkbildningens innehåll ska kunna detaljstyras och övervakas.
Hur långt ifrån sitt forskarområde kan en forskare gå och fortfarande anses vara en legitim källa till kunskap? Hur blir man expert på ett ämne som man aldrig har studerat? Det är frågor som både politiker och medier bör ställa sig själva när de hänvisar till Magnus Ranstorp.
I sin replik lyckas experten, trots sitt gedigna cv, varken försvara sin forskning eller sin hållning i frågan om svensk folkbildning. Svaret på varför han bereds så stor plats i den svenska offentligheten måste därför sägas vara ideologiskt laddat, snarare än vetenskapligt.