Saturnus ringar
Nyårsnovell av Aftonbladets litteraturpristagare
Det var efter pandemin, men före undergången. Inget var så klart perfekt då heller, men när man ser tillbaka så känns det ändå som om allt på något sätt var fullkomligt. Vi bodde i ett litet hus på slätten utanför Simrishamn. Åkrarna luktade jord och dimma. Himlen var grå, snön smutsig och vildgäss flög över fälten och ömsom skrek de, ömsom släppte de stora lösa skitar på vårt plåttak. Fast ibland sprack molntäcket upp och då kunde man se solen stå lågt i horisonten och svepa in allt i ett bländande, ödesbestämt, brandgult ljus.
Mamma läste Sebald och hatade pappa. Sebald var ny, men hatet för pappa hade hon närt så länge vi kunde minnas. Varför hatar du honom så mycket? frågade vår granne, Sándor. Han borde tillhöra ett avslutat kapitel i ditt liv. Mamma såg för en stund ut som om hon inte visste, som om hon faktiskt glömt den ursprungliga anledningen till hatet. Man skadar sina barn när man bär på den typen av gift, sa Sándor då. Hatar man för länge blir hatet en snuttefilt. Hatet som snuttefilt. Så han kunde få till det, Sándor.
Det året hade pappa envisats med att få komma och önska mig och Leire ett gott nytt år. Över min döda kropp, sa mamma. Jag har inte drivit igenom stämningsansökningar och ensam vårdnad för ingenting. Hit kommer du inte, och kommer du ändå släpper jag Excalibur på dig. Excalibur var Sándors svarta dobermanntik som mamma gick ut med ibland. Excalibur fick inte äta något annat än rent, rött kött.
Ibland tittade jag på henne när hon åt och slogs av det ädla djurets naturliga elegans. En gång fångade hon en mullvad och medan hon långsamt tuggade i sig den såg hon mig stint i ögonen. Jag tror hon gillar mig, sa jag. Nej, sa Sándor. Rovdjur gillar ingen. De försöker bara förstå var de ska sätta tänderna för att döda snabbast – vilket i och för sig är att föredra framför blodsugarna, som långsamt avlivar en med sitt inre gift.
Sebalds bok hade varit en julklapp från Sándor. När mamma öppnade den på julafton hade hon en högtidlig min i ansiktet som förstärktes när hon såg att det var Saturnus ringar. Det här är en helig bok, sa hon. I flera dagar låg hon sen på en filt på golvet i vardagsrummet och gjorde understrykningar på de sidor som hon ville återkomma till. Hon ringde också upp folk, till och med pappa.
Genom den halvöppna dörren till den inredda garderoben jag sov i kunde jag höra fragment av samtalen. Som att ett av de oftast förekommande orden i Saturnus ringar var ”tröstlöshet”. Mamma hade ringat in varenda gång det förekom och räknat ihop dem till en summa. En annan kväll hörde jag henne säga att man någonstans hade sågat tassarna av hundar och tvingat dem att springa. Och att i Colombia hade man tvingat föräldrar att avrätta sina egna barn, och man hade tvingat barn att se de egna föräldrarna torteras. Ändå fortsätter folk att göra varandra illa, sa hon i luren. Som om de hemskheter som redan finns inte vore nog. Som om det inte räckte för att fylla mänsklighetens hela historia med ren skräck flera gånger om. Hon gjorde en paus. Mestadels män, sa hon sen. Men kanske inte just du, la hon till med ett urskuldande tonfall, som om hon kommit på att kommentaren kunde vara kränkande för den som lyssnade. Kanske är du ett undantag, men ändå, för mäns empati ger jag inte ett ruttet lingon. Så tystnade hon, fingrade lite över bordsytan. Sen sa hon igen: Visste du att ett av de oftast förekommande orden i Saturnus ringar är ”tröstlös”?
Pappa hade kommit flera gånger under julhelgen. Mamma såg till att vi inte var hemma vid de här tillfällena, men jag kunde se att han varit där. Hjulspår i de snöfläckar som fanns kvar på uppfarten, dåligt inslagna presenter som stod uppradade på den snövåta trappan när vi kom hem.
En gång, jag tror det var på juldagen, kom han oanmäld. Nu ungar, ska ni få se vad pappa har köpt! ropade han från uppfarten. Vi såg honom stå därute, med vattenkammat hår och ren skjorta under den uppknäppta jackan. Göm er, snabbt, sa mamma. När ingen öppnade sa han att för helvete Louise, för helvete öppna, jag vet att du är där! Sen stod han tyst en stund, och sen ropade han: Jag har rätt att träffa mina barn, och de har rätt att träffa mig! Över min döda kropp! skrek mamma då. Stick härifrån, annars går jag efter bössan, och så ska du få se på fan. Mig skrämmer du inte Louise, sa pappa då men på något sätt måste hon ha gjort det ändå, för efter ytterligare en minuts något mer lågmält orerande om mammas defekta moderskänslor tog han några steg bakåt och gick in i bilen. Jag kommer tillbaka till nyår! ropade han. Jag ser fram emot att skjuta skallen av dig! ropade mamma tillbaka.
Efter det kunde Leire inte hålla tillbaka tårarna. Hon gick ut i trädgården och grät bakom vinbärsbusken. Man blir lite knäckt inombords när man ser en treåring gråta så. Jag gick efter henne men saktade in steget när jag såg att Sándor klivit över staketet för att trösta henne. Det är så med vissa människor, hörde jag honom säga, att föräldraskapet helt enkelt inte ligger för dem. Hon är inte elak på djupet, det är bara det att hon byggt upp det här hatet och nu inte kan komma ur det. Excalibur stod oberörd vid hans sida. Hennes svarta päls glänste och hennes blick var klar, reserverad och säker.
Dagen före nyårsaftonen ägde slagsmålet rum. Det var på skolgården och jag hade gått dit för att vara ensam en stund när jag plötsligt hörde Jana och Claudia komma.
– Hallå, sa de. Sitter du här alldeles ensam?
– Ja, sa jag.
Jana satte pekfingret mot sitt huvud och såg menande på Claudia.
– Vi såg att er pappa kom med presenter. Varför släppte din mamma inte in honom?
– Vad bryr ni er om det? sa jag.
Ett slags skammens tårar hade stigit upp i mina ögon och jag tog upp en näve sand och kastade mot dem. Jana tog sig för ansiktet och böjde sig dubbel, snyftade teatraliskt.
– Du har ju för helvete damp! skrek hon. Jag vet en som fick sand i ögonen och var tvungen att sitta i ett mörkt rum i en hel månad!
– Du är helt jävla sjuk, sa Claudia.
– Akta er, sa jag.
– Akta oss för vad? sa Claudia.
– Nästa gång ni säger något om min familj ska ni få se på fan. Fega jävlar är vad ni är.
– Fega? Är vi fega?
De tornade upp sig framför mig.
– Okej, sa Jana till slut. Får vi se om du är så modig då.
– Hur då? sa jag.
– Klarar du att ha en levande snigel i munnen i en minut?
Eftersom jag inte trodde att det kunde finnas några sniglar på skolgården på vintern svarade jag att ja, självklart kunde jag det. Men Jana måste ha sett den innan hon uttalade idén, för nu böjde hon sig ner och plockade upp en från marken.
– Gapa, sa hon.
En skogssnigel? Här? Mitt i vintern? Det fanns inget naturligt i det. Däremot – och det kan jag se först nu – fanns det något helt naturligt i att den uppenbarade sig för oss där och då, som ett slags apokalypsens lika självklara som långsamma förelöpare.
– Öppna munnen, sa Claudia.
Jag öppnade munnen. Jana la in snigeln. Den var kall och lite salt mot min tunga. Jag stängde munnen och försökte att inte tänka på de glänsande antennerna som nu trevade mot tändernas insida. Men håren på mina armar stod rakt upp, och i halsen kände jag ångor som av galla.
– Du ska ha den så i en minut, sa Claudia och tittade på klockan.
Snigeln rörde sig därinne och jag försökte skjuta upp något i halsen – gomseglet kanske – för att den inte skulle krypa bakåt.
– Trettio sekunder, sa Jana.
Deras ögon var fastnaglade vid mitt ansikte nu. Jag hade lust att kräkas men tvingade tillbaka reflexen. Jag tänkte på Excalibur. Jag tänkte på det tysta, rena och värdiga som höjer sig över allt annat.
– Bara tio sekunder kvar nu, sa Claudia.
Tio sekunder måste ha gått för Jana sa:
– Du kan spotta ut nu.
Men jag stod kvar. Excalibur.
– För helvete. Spotta ut nu.
Och då började mina käkar mala. Först långsamt, sen hårt.
Jana skrek:
– Vad gör du, äckel! Hon tuggar den! Öh! Spotta ut nu, det har gått en minut och det är klart!
Deras blickar var fastnaglade på mitt ansikte. Jag fortsatte att tugga. Varför? Vissa saker kan man inte avstyra när man väl satt igång dem. Vissa saker låter sig inte avstyras om man så sväljer dess budbärare.
– Åh fy fan vad äckligt! skrek Jana.
Jag svalde. Flickorna sprang bort. Bara en smak av tomhet låg kvar i munnen. Annars var det alldeles tyst, så när som på lite vind som ven i örongångarna.
Trots att alla, utom mamma som först flinade och sen kastade huvudet tillbaka i ett tyst gapskratt, förfärades över händelsen med snigeln var det ändå som att jag fick mer respekt dagarna efter det. Folk såg på mig med något som inte gick att tolka som något annat än skräckblandad underkastelse. Ingen jävlades längre med mig på skolgården.
Så kom alltså nyårsaftonen. Pappas bil körde in på uppfarten. Mamma öppnade inte dörren, utan bara ett fönster.
– Vad vill du, sa hon.
– Jag har läst nu, och vill säga en sak om Sebalds bok.
– Jaha?
– Jag vill bara säga, att det mest vanligt förekommande ordet i Saturnus ringar inte alls är tröstlöshet, som du sa, utan ballongfarare.
– Nu får du ge dig, sa mamma och försökte stänga fönstret så att hans fingrar nästan klämdes.
– Det är ballongfarare, sa pappa igen, inte tröstlöshet.
– Och vad menar du med det?
– Att det trots allt finns något slags ljus.
– Jaså finns det något slags ljus? Jamen stick och brinn då!
Mamma slog igen fönstret så att rutan skallrade.
– Ballongfarare! skrek pappa genom glaset. Ballongfarare! Hör du det, Louise?
Mamma sa att vi skulle gå ut i trädgården bakom huset och bygga en snölykta. Pappa fortsatte att ropa ballongfarare från uppfarten. Leire satt förvirrad med för stora vantar och försökte göra en snöboll. Mamma sa att nu låtsas vi som ingenting, som att pappa är en gorilla som skriker i en tecknad film. Under en lång stund hörde vi honom ropa från andra sidan huset. Ballongfarare! Ballongfarare!
– Ballongfarare! ropade plötsligt Leire och ställde sig upp, ballongfarare!
Pappa måste ha hört henne för han stod kvar och ropade ytterligare några minuter och det fanns något nytt i hans röst, en hoppfullhet kanske.