Fotbollen är lidande, men levande
Ännu är det inte bara pengar som avgör
När Roland Paulsen tar ett prövande och medvetet oförstående grepp på fotbollen mitt under VM-yran (DN 20/6), kan jag uppskatta att någon åtminstone kastar ut frågor till den sport som kan upplevas som oantastbar. Han undrar: Hur är det möjligt att Argentina och Island kan spela oavgjort, när det ena laget består av miljonärer och det andra av saltförpackare och tandläkare som inte ens kan försörja sig på fotbollen som yrke?
Svaret är såklart: För att det är fotboll, och det är därför vi älskar det så mycket. Kanske är det ungefär vad Zara Kjellner och Elis Burrau säger i sitt manifest (Expressen 27/6).
Ja, fotbollen tar orimliga proportioner. Uppsnacket, analyserna och allt som sägs efteråt är egentligen irrelevant. Antingen vet vi ju ingenting eller så har det redan hänt. Det enda som egentligen kan kommenteras är det som utspelar sig under nittio minuter. Nittio minuter som ofta är outsägligt tråkiga. Om man vill ta det perspektivet kan man göra det.
Filmningarna, gnället, och nu senast videogranskningarna är outhärdligt, och i det långa loppet kanske toppfotbollen är på väg att falla på sitt eget grepp. Spelare som Ronaldo och Messi är ju inte dåliga, som Paulsen hävdar, utan snarare som Fredrik Segerfeldt säger i sitt svar (DN 27/6), så bra att de framstår som framtagna ur labb. Snygga, med reklamkontrakt, och ett liv som är fullständigt övervakat, från kosthållning till var miljarderna placeras för att undvika beskattning.
Här framträder åtminstone en viss alienering, för att tala Paulsens språk. Nidbilden från engelsk klubbfotboll på sjuttiotalet, där man tog en cigg under halvlek, är otänkbar. Fråga bara Belgiens stjärna Radja Nainggolan, som haft konflikter om sitt rökande och till sist inte ens blev uttagen i VM-truppen.
En viss mänsklighet försvinner från sporten, i raskt tempo dessutom. Inte för att det tycks spela någon roll. Kapitalismen styr och kommer fortsätta styra. Lönerna höjs, tv-avtalen växer, läktarna befolkas oftare av rika turister än fans, som sett sin klubb ett helt liv men inte längre har råd. Det genomkorrupta FIFA bestraffar varje känsloutbrott - när den svenska bänken rusar upp och knuffar hånande tyskar blir det föremål för böter. Oljeshejker köper anrika klubbar utan att bry sig om vilken vara man stoppar på sig.
Men, och här är det stora men:et, det funkar inte alltid. Ibland vinner Leicester den engelska ligan i stället för Manchester City. Fortfarande går inte fotboll att förbestämma genom externa faktorer. Det är därför som en av de mest slitna sportklyschorna är att “det hade inte gått att regissera ett bättre slut”. Det är klart det går! Det görs hela tiden. Men att nästan alla filmer om sport är så usla pekar på själva sportens överlägsenhet. Det är fortfarande på riktigt. Den inträffar när vi tittar. När framgång går att garantera, då lovar i alla fall jag att sluta se på fotboll.