Varför är det så få som visslar nu för tiden?
Göran Greider saknar samhällets jämlika visselkonserter
Vart tog de vägen? Alla framvisslande melodistumpar som en gång hördes från byggen, i trappuppgångar, i trädgårdar, från verkstäder, genom öppna köksfönster? Jag har alltid haft ett bestämt minne av att det en gång, i detta Sverige, överallt hördes ett glatt, tankspritt, ibland virtuost visslande – från 30-talets hitlåt ”Kan du vissla Johanna” till jonglören, naturfilmaren och visselkonstnären Jan Lindblads oerhört populära visselskivor på sjuttiotalet.
Men nu, sedan många år, har nästan allt sådant tystnat. Jodå, visst kan man ibland höra folk gnola. Men en digital inåtvändhet härskar. De som hör en medryckande sång i örsnäckorna på bussen vill knappt ens visa för omgivningen att musiken gripit dem! Och den där mänskliga fågelsången är nästan borta. På vårarna brukar jag tänka på det, när taltrastens sång ekar mellan husväggar och över bygator men aldrig får svar av oss människor.
Jag skrev en kort, nostalgisk dikt och lade ut den på sociala medier:
När jag växte upp
hörde jag alltid
vuxna som visslade
I trappuppgångar
på gatan
på sina jobb
Ungar busvisslade
Numera hör jag
nästan aldrig någon vissla
Varför tystnade den stora fria konserten?
Det kom massor av reaktioner! Människor ringde och berättade om sina visslande fäder eller mödrar. Några hejdade mig till och med på gatan och började vissla fram någon gammal schlager. En förlorad värld trädde fram i kommentarerna: ”Min mamma visslade och sjöng när hon stod vid spisen och sedan hade mina föräldrar en särskild signal som min pappa visslade sista biten han kom promenerande hem och mamma svarade!” Eller: ”Min far visslade ofta när han var glad, eller så hojtade han på korna eller svor högt över någon krånglande maskin. Jag visste alltid var på gården han var. Nu är det så tyst …”
Många med mig har noterat den nya tystnaden: ”Jag har nog gått och småvisslat i hela mitt liv, men det är först på senare år som jag ofta får kommenterat att jag gör det!”
Visslades det mindre i det gamla bondesamhället?
Det sorglösa visslandet tycks framför allt ha hört till de socialt optimistiska årtiondena under förra århundradet. Visslades det mindre i det gamla bondesamhället? ”Ingen visste att bonden var galen förrän han visslade vid matbordet (talesätt)”, skrev en man.
Sångaren Stefan Sundström kommenterade på mitt Instagramkonto där han nämnde att Evert Taube redan på 40-talet menade att radion slog ut arbetssångerna som förr hördes – och till slut även visslingarna.
På Facebook skrev en gammal murare så här: ”I min barndom minns jag arbetare som stolta samhällsbärare som visste sitt värde. Det var de som visslade! Eller sjöng! En murarkollega kunde recitera otryckta ekivoka dikter av Ferlin. Han drog dem bara när han var på väldigt gott humör och bara en gång. Bad man honom att dra den en andra gång så vägrade han med ett finurligt flin på läpparna. ’Du måste lyssna mera uppmärksamt’”.
Säkerligen har alla samhällsklasser visslat, men det verkar som om det fanns en klassmarkör i det och i flera inlägg uppmärksammades den sociala konvenansen: ”En dam visslar inte! Jag fick en åthutning av en kraftfull, naken kvinna. Hon var precis som jag naken patient på Psoriasisförbundets stora solarium på Kungsholmen i Stockholm.”
En annan kvinna berättar: ”Farmor sa åt mig att sluta. En får ful mun av att vissla.” Eller detta: ”Jag fick inte vissla för min far när jag var ung. Det var stallmusik, sa han.”
Är det nästan försvunna visslandet ett symtom på ett mer pessimistiskt samhällsklimat? ”Svaret är väl givet!” konstateras i ett inlägg: ”Att vissla uppvisar väl en känsla av ett visst mått av hoppfullhet och välmående! En rätt allvarlig brist i nationen Sverige!”
Den som visslar är oftast helt enkelt glad, bortom stress och kamp för tillvaron och bortom de ständiga statusjämförelserna
Ingen har skrivit så vackert om hur en självklar arbetarklasskänsla tog sig uttryck i just visslandet som den italienske poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini. I en berömd artikel, skriven mot slutet av hans liv, skildrar han en ung bagarlärling i Rom som trots sin fattigdom är stolt över den sociala värld han tillhör och inte avundas de rika deras livsstil: ”När han gick omkring på gatorna visslade han eller skapade vitsiga talesätt om allt mellan himmel och jord. Inför rikedomens värld kunde han fortfarande uppleva sin egen värld som meningsfull.” Visslandet som uttryck för social självkänsla!
Att de fria visselkonserterna tystnat misstänker jag har precis med det att göra: Den växande ojämlikheten. Den som visslar är oftast helt enkelt glad, bortom stress och kamp för tillvaron och bortom de ständiga statusjämförelserna. Att forma läppar och kinder på rätt sätt kräver – även om det också finns ett nervöst visslande – avspända anletsdrag. Ingen visslar på startlinjen till ett hundrameterslopp, vid inträdet i en boxningsring eller i entrén till Arbetsförmedlingen eller socialen.
När jag läste alla svaren på mitt poem förvånade jag mig också över att visslandet varit så förknippat med skrockfullhet. En kvinna berättar om sin uppväxt i Brasilien där mamma och mormor varnade för att visslandet kunde locka till sig ormar (trots att de bodde på fjärde våningen) och en man som var steward på en båt mindes från 50-talet att matroserna ogillade att man visslade eftersom Satan då lätt åkallades.
Det sorglösa visslandet tynar bort. Numera tänker man mer på visselblåsare som slår – eller borde få – slå larm när något i samhället inte står rätt till. Men en gång i tiden var nog visslandet ett tecken på optimism eller, som Pasolini såg det, på självkänsla.