Äntligen! Här är (kanske) årets pristagare

Aftonbladets kritiker om de hetaste kandidaterna när två Nobelpris ska avslöjas

kultur@aftonbladet.se

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2019-10-10 | Publicerad 2019-10-09

helskärm

NOBEL. I morgon meddelas vem som vinner 2018 respektive 2019 års Nobelpris i litteratur.

Så här svarar Aftonbladets kritiker på frågorna:

1. Vilka vill du ska få Nobelpriset i litteratur i år?
2. Vilka tror du får det?

PIA BERGSTRÖM:

1. Lars Norén, vars dramatik varit på topp i åratal och vars beroendeframkallande dagböcker där trivialiteter blandas med Heidegger-läsande förnyat den självbiografiska genren. Risken är väl att han nobbar det, men kul rabalder! Mircea Cartarescu är också värd ett pris. Av hans verk, översatta till svenska av Inger Johansson, rekommenderar jag starkt den poetiska trilogin Orbitór I–III, byggd på minnen och fantasier om uppväxten i östdiktaturen.
2. Margaret Atwood. Frågan är om Atwood, som skrivit både förlagan till populära HBO-serien The handmaid’s tale, flera färgstarka och spännande eko-dystopier och även rafflande mördarhistorier är för vildvuxen, för nära populärkulturen för akademin. Anne Carson, den lärda poeten och professorn i klassisk litteratur som så briljant förenar antikens annorlunda tänkande med det moderna nuet kan väl å andra sidan anses vara lite för akademisk? Hur man än spekulerar brukar det ju ändå bli en överraskning varje gång.
   

KRISTOFER FOLKHAMMAR:

1. För varje år som går blir jag alltmer upprymt invaderad av Jamaica Kincaid. Hennes författarskap är en lika stenhård vidräkning med kolonial historia som det är en lovsång till njutning och skönhet. Och så borde Akademien visa verklig integritet genom att skicka ytterligare ett pris till Kanada – och ge ett till Anne Carson.
2. Det borde vara dags för en dramatiker. Någon som i likhet med Elfriede Jelinek och Harold Pinter även kan läsas på papper med stor behållning. Om man vill reparera skadan efter Dylan-spektaklet kan man ge det till Tony Kushner. Han är från USA och mästerlig på riktigt. Och eftersom det blir en dubblett i år borde man passa på att ge ett postumt pris till danska poeten Inger Christensen.

MARTIN AAGÅRD:

1. Jag skulle önska Gerald Murnane eller Thomas Pynchon. Tror jag satsar på dem i Aftonbladets interna vadslagning, mest bara för att ingen annan gör det. Att bägge är lite blyga tror jag inte är något större problem.
2. Akademien verkar annars vara på ett snäppet mer harmoniskt humör, men det är nog inte med någon större självsäkerhet de tar sig an uppgiften, så det här kommer inte vara ett pris som förflyttar gränserna för vad vi kallar litteratur, som Dylan, Aleksijevitj eller Dario Fo. Min okvalificerade gissning är att det går till en oklanderlig europeisk prosaist och en dramatiker. Det var länge sen en dramatiker fick priset. Tyvärr kommer jag inte på någon bättre än Jon Fosse. 

LENNART BROMANDER:

1. Det ena av de två priserna bör gå till den litterärt så dynamiska kontinenten Afrika, och en bättre kandidat än Chimamanda Ngozi Adichie kan man svårligen tänka sig. Adichie har framför allt med de stora romanerna En halv gul sol och Americanah skapat verk av mäktig resning men också Lila hibiskus eller hennes noveller är lysande och omskakande. I Joyce Carol Oates väldiga produktion är inte allt litterärt guld, men tillräckligt mycket för att väl motivera ett Nobelpris. Inte minst den långa raden av virtuost skrivna och drabbande romaner om utsatta unga kvinnor. Inte bara den välkända Monroe-romanen Blonde utan också titlar som dom där, Gör med mig vad du vill, Vad jag levde för, Det var vi som var Mulvaneys eller det skakande lilla mästerverket Mörkt vatten om Chappaquiddick-tragedin.
2. Mircea Cartarescu – för att han perfekt passar in i mallen för en Nobelpristagare i litteratur. Jon Fosse – för att en dramatiker skulle se bra ut. Dessutom är han väl värd priset.

PETTER LINDGREN:

1. Jag hoppas att jag inte har läst årets pristagare, så att inte kulturredaktionen kan tvinga mig att stressa ihop en miljard tecken på två timmar om låt säga Paul Auster som jag tycker om, eller César Aira. För Nina Hemmingssons skull (det är hon som får rita pristagarna!) hoppas jag att de har jättestora öron, spännande ärrbildningar och liknande.
2. Jag har utarbetat en svinbra formel: (1 X Kille) + (1 X Tjej) - (1 X Prosaist) + (1 X Lyriker/Dramatiker) - (1 X Gammal stöt) + (1 X Avundsvärt ung person) + (1 X Afrika/Asien (Sydamerika i minne!)) - (1 X Europa/Nordamerika) + (2 X Fräna namn som, kanske viktigast, låter som Nobelpristagare) = franska Marie N’Diaye och nicaraguanske Ernesto Cardenal. Husfrid i universum!

MAGNUS RINGGREN:

1. Att tvingas tänka på kön och etnicitet i Nobelsammanhang känns motbjudande. Jag sätter litterär kvalitet högre, och månar hellre om de små språken än om politiska önskelistor. Pris till den lettiske poeten Knuts Skujenieks och den rumänske romanförfattaren Mircea Cartarescu vore självklara.
2. Ändå tror jag mera på den polska romanförfattaren Olga Tokarczuk, kanske mest för att Bonniers fixat rättigheterna – de har näsa för priser. Hennes Jakobsböckerna är världslitteratur. Portugisen Antonio Lobo Antunes borde fått Nobelpriset redan 1998 i stället för sin landsman José Saramago.

JENNY HÖGSTRÖM:

1. Anne Carson, essäist, poet, dramatiker, klassicist och översättare – gränsöverskridande, överraskande, rörande och rolig. Michel Houellebecq, hysteriskt kul och deprimerande allt sedan debuten. Ingen kan som han skriva om begär, ensamhet, tro och ekonomi i västerlandet i dag.
2. Mircea Cartarescu för sin vindlande och hallucinatoriska romankonst som ständigt sätter såväl sin författare som översättare och läsare på prov. Anne Carson: Någon gång måste det ske! Varför inte nu?

INGA-LINA LINDQVIST:

1. Olga Tokarczuk. Jakobsböckerna om den judiska väckelsen under 1700-talet kullkastar invanda föreställningar och blottar Europas lidande hjärta. Vladimir Sorokin är flitigt översatt till svenska men jag önskar att fler upptäcker hans profetiska ironier och isande klarögda passion.
2. Michel Houellebecq. Valet av honom skulle kunna vara en utsträckt hand i tiden, ett försök att minska polariseringen mellan människor som ständigt missförstår varandra. Donna Tartt. Det skulle vara ett modigt val av kvinnligt författarskap som har hög relevans för världens läsande kvinnor.

ANNELI JORDAHL:

1. Marie N’Diaye och Jamaica Kincaid. Båda skriver om det postkoloniala tillståndet, hur rasism och klassunderläge deformerar kroppar och psyken. Kincaids poetiska prosa är besvärjande, byggd på bibliska myter och helig vrede. Hög litterär nivå rakt genom författarskapet. Marie Ndiaye arbetar med liknande teman, men drar åt surrealism. Romanen Ladivine är ett mästerstycke, den senaste, La Cheffe, underskattades gravt av svenska kritiker.
2. Olga Tokarczuk och Mircea Cartarescu. Ständigt pristippade. Deras senaste verk Jakobsböckerna och Solenoid väger blytungt, såväl litterärt som i sidantal.

CLAES WAHLIN:

1. Några som samtiden oförtjänt låtit falla i glömska, som portugisen António Lobo Antunes, tysken Botho Strauss eller poeten Bei Dao. Minnet i den litterära offentligheten är kort. Varje förlängning av det är av godo.
2. Jag har ingen aning och undviker att tro kring sådant jag inte vet något om. Det är gott så. Tror jag.

MARTIN AAGÅRD

1. Jag skulle önska Gerald Murnane eller Thomas Pynchon. Tror jag satsar på dem i Aftonbladets interna vadslagning, mest bara för att ingen annan gör det. Att bägge är lite blyga tror jag inte är något större problem.
2. Akademien verkar vara på ett snäppet mer harmoniskt humör, men det är nog inte med någon större självsäkerhet de tar sig an uppgiften, så det här kommer inte vara ett pris som förflyttar gränserna för vad vi kallar litteratur, som Dylan, Aleksijevitj eller Dario Fo. Min okvalificerade gissning är att det går till en oklanderlig europeisk prosaist och en dramatiker. Det var länge sen en dramatiker fick priset. Tyvärr kommer jag inte på någon bättre än Jon Fosse.
   

Så här svarar Aftonbladets litteraturpristagare:

SAMI SAID (Aftonbladets litteraturpristagare 2018)

1. Förmodligen, förhoppningsvis författare som inte redan är väletablerade namn. Säg en från Västpapua som skriver om situationen där eller något annat angeläget. Då slipper man om inte annat känna sig löjligt okunnig.
2. Aleksandar Hemon eller Nina Bouraoui kanske. Om Bob Dylan, varför inte Alejandro Jodorowsky? Helt av små skäl. Det är skapande personer som betytt mycket för mig.

TOVE FOLKESSON (Aftonbladets litteraturpristagare 2017)

1. En musiklyriker som fortsatt påverka generation efter generation sedan 60-talet: Joni Mitchell. Och så min älsklingsförfattare Arundhati Roy.
2. Vore ju passande med någon som skildrar patriarkalt maktmissbruk, som Margaret Atwood och Jamaica Kincaid.

AASE BERG (Aftonbladets litteraturpristagare 2011)

1. Jag skulle gärna ge priset till de obehagliga kvinnomonstren Han Kang och Hiromi Ito, från Sydkorea respektive Japan. Eller varför inte den danska galningen Madame Nielsen. De skriver brutalt, sorgligt och uppslitande och använder litteraturen till att ta risker på riktigt.
2. Priset kommer gå till minst en kvinna, men av fel skäl, nämligen nervös anpassning till diverse hotfulla feminister. Det blir en behärskad stilist som ingen tycker illa om (typ Siri Hustvedt) och valfri överskattad gubbe (till exempel Adonis).