Att peka på mönster är inte att ursäkta Putin
Det ingår i en forskares uppdrag att synliggöra det komplicerade – även under ett krig
I rollen som forskare är en viktig aspekt att leta efter komplicerade mönster och samband. Även de obekväma. På samma sätt som nyhetsbevakningen alltid ska ställa intrikata frågor till alla makthavare och gräva i saker som etablerar sig som sanningar. Så också mitt i brinnande krig - eller kanske som allra mest just då.
Att nyansera handlar inte om att ursäkta. Men vilka som får tala, hur saker porträtteras, vilka bilder som visas och hur mycket information vi får ta del av påverkar självklart vår förståelse av världen.
Ingen gång har bevakningen av ett krig sett ut som den gör nu. Nu får vi knyta band till offren och dagligen följa krigets fasa. Vi får pushnotiser om varje militärt anfall och specialprogram om varje aspekt av kriget. Det är väldigt bra – i synnerhet för oss som aldrig behövt uppleva krig.
Men att vi utestängs från samma intensiva (dagliga) skildring av människors erfarenheter från länder som Jemen, Etiopen eller Myanmar och då även berövas en kontinuerlig bild av de krigsbrott som väst är delaktiga i på olika platser – betyder något för den större berättelsen och vår förståelse av världen.
När det mesta i världens krig beskrivs som ansiktslösa siffror mellan två andra nyheter skapas inga emotionella band till offren, men framför allt inte någon djupare kunskap om vad som driver konflikterna eller hur olika konflikter hänger ihop. Det gör oss enögda - berövade just nyanserna. Om vi haft samma blick riktad mot varje krigsbrott och en reporter på plats vid vare drönarattack eller bombattack som dödar civila eller slår sönder infrastruktur – då hade krigens och maktpolitikens logik framträtt tydligare.
Men vill vi stå upp för liberala värden och demokrati faller ett stort ansvar på oss att även se våra egna handlingar som del av problemen
Behov av lyfta perspektiv gäller även de dubbla standarder som gömmer sig i USA:s agerande världen över och som påverkar konfliktdynamiken och kan hindra freden. Som att USA nu överväger att sända trupper till Sydamerika som en konsekvens av att Ryssland knyter närmare band till olika länder där. Eller hur man ser på sin egen militära närvaro runt om i världen vis á vi andras, som nu senast i Solomonöarna.
Eller de olika standarder som gäller för hur man ser genom fingrarna på Saudiarabiens brott och hur vårt behov av billig olja handlas på bekostad av människoliv i Jemen. Att diskutera konsekvenserna av allt detta utesluter inte på något sätt att skärskåda övriga stormakters illgärningar och agendor. Men vill vi stå upp för liberala värden och demokrati faller ett stort ansvar på oss att även se våra egna handlingar som del av problemen.
Det är helt sant som många nu lyfter fram att även USA:s brott har beskrivits genom åren. Men det porträtterats huvudsakligen som misstag i kampen för ett gott större mål. Det är något helt annat att orka ställa systemkritiska frågor och gå till botten med de övergripande problem som ständigt leder till nya krig runt om i världen. Som exempelvis vad den urholkning av folkrätten som kriget mot terrorismen inneburit. Hur det skapat en konfliktdynamik som hänger samman med Putins aggressiva invasion – eftersom det gett despoter som honom nytt spelrum när FN-systemet försvagades av Bush krig.
Att påstås gå Putins ärende så fort man vill belysa komplexiteten i ett krig är en farlig utveckling. För vad är vår demokrati värd om viktiga frågor tystas av förtalskampanjer och mobbar. Putins propaganda är givetvis ett omfattande problem – men det faktumet avsäger oss inte ett ansvar att avslöja även andra vinklade informationskampanjer i frågor som kommer att påverka vår säkerhet framåt. Om vi inte gör det har vi ett stort problem.
Det är svårt att se vilken anständig person som inte skulle tycka att Putins aggressionskrig mot ett grannland, ett syster- och broderfolk - är vidrigt? Att i en text vädja till att vi ska förstå det komplexa och hur olika handlingar, även våra egna, spelar roll och påverkar vartannat – är inte att bortse från Putins vansinne eller att inte erkänna det illegala krigets offer i Ukraina. Men att behöva ta avstånd från Putins krig fler än två gånger i en text för att vara berättigad att efterfråga en mer komplex bild av världen, säger något sorgligt om vårt samtalsklimat.
För om vi inte är vaksamma riskerar vi att förvärra krigen, förlänga dem och bli blinda för var öppningar till fred finns. Det är det väl ändå ingen som vill.