Hellre EU-försvar än ett medlemskap i Nato

Världen är inte densamma som för två veckor sedan – nu behövs nya argument och analyser

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2022-03-13

helskärm

Jag har aldrig varit rädd för krig med Ryssland. Inte för egen del, inte för Europas. Jag var 14 år när muren föll, tre år senare tågluffade jag och mina kompisar till Prag och Warszawa. Ryssland var en fallen makt för min generation, ofarlig.

Min blick vände sig västerut. Jag åkte till USA så ofta jag kunde, pluggade där, reste, läste allt. Såg med avsky på landets imperialistiska arv, Vietnamkriget och rasismen, men med kärlek på den revolutionära historien och medborgarrättsrörelsen. Irakkriget var ett fruktansvärt svek, vilket också innebär att det fanns något att svika. Min poäng är att jag inte vet vad USA-hat är.

Jag och mina kompisar pratade inte om imperialism, det kändes som ett gammalt ord och en sliten analys. Vi pratade om globalisering och finanskapitalets makt. Vi levde i en värld där det fanns en enda supermakt. En solitär, orubblig. Där Kina började växa sig starkt, men där USA:s president var den enda världsledare som kändes riktigt viktig.

Vi argumenterade mot rövarkapitalismen, men trodde också att den hade världen i sitt grepp och det fanns något förutsägbart i det. Om oligarkerna bestämmer så är det klart att Ryssland inte invaderar Ukraina. Eftersom det är ekonomiskt vansinne. Så tänkte jag.

Men faktum är, som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev skrev strax efter krigsstarten, att kapitalism inte ens duger till att tämja auktoritära krafter. Att låta korrupta ledare sätta in smutsiga pengar i dina banker civiliserar dem inte – det gör bara dig själv mer korrupt. Och att låta en diktator kontrollera ditt samhälles blodomlopp genom att du köper olja och gas av honom ökar inte tryggheten, utan leder bara till att vi betalar för hans armé.

Globaliseringen hjälpte oss inte, inte handeln och de öppna marknaderna. Under pengarna ruvade något annat. Äldre, mörkare. Det kunde våra vänner från Balkan och Mellanöstern ha berättat för oss om vi hade lyssnat. Kanske är detta den verkliga fredsskadan.

Det är en ny värld nu. Allting förändras. Det pågår ett stort krig i Europa. Putin, den satans mördaren, beskjuter barnsjukhus, minerar humanitära korridorer och hotar med taktiska kärnvapen. Jag litar just nu inte på en enda person som säger sig veta att detta skulle hända, eller plockar fram sin bekvämaste gamla käpphäst. Inte USA-hatarna och inte de som aldrig sett några problem med Nato.

Jag är inte pacifist och jag stöttar både att Sverige nu hjälper Ukraina med vapen och att vi satsar på försvaret. Sverige är inte ett neutralt land och har inte varit på länge. Däremot anser jag liksom många andra att det är dumt att mitt under en kris ändra hållning i synen på Nato. Läget är inte akut och i denna fråga är det demokratiskt nödvändigt med diskussion och analys. Samtalet behöver dessutom breddas bortom försvarspolitiker och det säkerhetspolitiska etablissemanget. Här behöver historiker, statsvetare, folkrörelser och intellektuella delta.

På längre sikt finns det fortfarande mycket goda argument mot ett svenskt Nato-medlemskap. Ett sådant är att Sverige skulle kunna tvingas att ställa upp för Erdogan i Turkiet, eller ett USA som återigen leds av Donald Trump eller någon annan dåre om dessa länder blev attackerade. Ett annat är att vi skulle bli en del av Natos kärnvapendoktrin. Jag vill inte det, jag vill inte att Sverige ska skyddas av kärnvapen och jag vill att vi ska vara en fortsatt trovärdig röst för kärnvapennedrustning.

Nato gick i krig i Libyen och Afghanistan, två katastrofala insatser. I båda fallen hakade Sverige på. För bara några månader sedan diskuterades misslyckandet i Afghanistan över hela världen, efterklokt och självrannsakande. Konsekvenserna får vi som vanligt leva med i generationer. Jag stöttade Natos bombningar i Jugoslavien under kriget i Kosovo och gör det fortfarande. Men jag är rädd för att ett medlemskap riskerar att öka trycket på Sverige att delta i krig och insatser som både ligger i någon annans intresse och riskerar att leda till instabilitet och lidande. Nato har bara ett verktyg, vapenmakt. För att bygga säkerhet räcker det inte långt.

I EU sker nu ett historiskt skifte. Kriget i Ukraina har redan fört unionens länder närmare varandra och fått dem att fatta beslut som ingen trodde var möjliga för bara ett par veckor sedan. I veckan höll unionen toppmöte i Versailles, platsen för de förhandlingar som efter första världskriget lade grunden för nästa stora krig i Europa. Då, 1919, var det segrarmakterna, bland annat Frankrike, som förnedrade Tyskland.

Frankrikes president Macron vill nu se ett fördjupat europeiskt försvar och bygga det han kallar strategisk autonomi. Detta utifrån logiken att EU:s och Natos intressen inte nödvändigtvis alltid sammanfaller. I EU:s grundlag finns redan artikel 42.7 som innebär att medlemsländerna ska hjälpa varandra om ett av dem attackeras av en yttre fiende.

Problemet är att paragrafen inte backas upp av praktiska planer, vilket gör att den i dagsläget inte utgör något skydd. Men i dag ser vi ett Tyskland som håller på att förändras i grunden, det är en dramatisk och genomgripande scenförändring. Med en försvarssatsning på 100 miljarder euro och ett löfte om att höja försvarsutgifterna till två procent av BNP kommer Tyskland att bli världens tredje största militärmakt räknat i pengar. Det öppnar nya möjligheter.

Ett EU-försvar skulle kräva stora insatser både ekonomiskt och militärt. Det är inget som skapas över en natt och det är ett scenario som kommer med egna risker. Men i diskussionen om hur en framtida säkerhetsordning ska se ut, och var Sveriges plats finns i en sådan, bör alternativet vara med. Jag menar att ett fördjupat EU-samarbete vore att föredra framför ett Nato-medlemskap.

Vi går in i en värld där USA relativt sett försvagas och där det finns en verklig risk att landets demokrati kommer urholkas eller helt raseras. Kina växer sig starkare, och Ryssland går mot absolut diktatur. Nato är i sig en kvarleva från kalla kriget, av en gammal logik med USA i centrum. Det är inte säkert att denna struktur är bäst lämpad att hantera säkerhetsriskerna i en multipolär värld där EU:s roll växer.

En modern säkerhetspolitik måste också bredda fokus. Hoten mot fred, demokrati och säkerhet är inte bara militära. I vårt århundrade är energipolitiken central, och kan inte längre gå på tvärs mot försvarspolitiken eller grundläggande demokratiska ideal. Att genomföra EU:s Gröna giv som syftar till att göra oss oberoende av rysk gas och olja är lika viktigt som att rusta upp försvaret. I den svenska, infantila debatten hånas ofta miljövänner för att vara naiva drömmare, men dagens säkerhetspolitik måste vara grön för att ha tänder. Fråga den tyske förbundskanslern Olaf Scholz som kombinerade löftet om massiva försvarsinvesteringar med att öka ambitionerna kraftigt när det gäller omställning till förnybar energi.

Nu rasar kriget i Ukraina, och Sverige ska i första hand stötta den kampen både med sanktioner, ett generöst flyktingmottagande och försvarsmateriel. Jag skulle också gärna se att Sverige tog ledningen för att stoppa även olje- och gasleveranserna från Ryssland till Europa, det är orimligt på både kort och lång sikt att vi bidrar till att finansiera Putins armé.

I övrigt måste vi lyfta blicken. Världen är inte densamma som för två veckor sedan, det duger inte att falla tillbaka till exakt samma argument och analys som gällde då.