Oligarken inget hot mot Putin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2019-07-01 | Publicerad 2015-04-10

RYSSLANDSDEBATTÖRER: Därför måste västledare sluta hoppas på 1990-talets skoningslösa liberaler

För några dagar sedan framträdde den före detta ryske oligarken och tidigare politiske fången Michail Chodorkovskij på Kulturhuset i Stockholm i ett samtal som leddes av Carl Bildt.

”Chodorkovskij mottogs som en hjälte, precis som han blir mottagen överallt i väst”, skrev Anna-Lena Lauren i Svenska Dagbladet 30 mars, samtidigt som hon konstaterade att: ”Chodorkovskij är ingen Gandhi, hans demokratiska övertygelser kom sent. Han saknar ett brett folkligt stöd i Ryssland – för många ryssar är han en person som berikade sig på folkets bekostnad.”

Samma sak skulle kunna sägas om det ryska folkets syn på hela den liberala oppositionen i landet. Och precis som de andra liberalerna är Chodorkovskij allt igenom en föredetting. Inte bara för att han har fråntagits en stor del av sina rikedomar och förlorat sitt politiska inflytande, utan i första hand eftersom han representerar en tidigare social och ekonomisk politisk modell.

De ryska liberalerna – deras namn, deras retorik, deras livsstil – är oskiljbara från 1990-talets ekonomiska chockterapi. Det vill säga den omfördelning av landets resurser från det samhälleligt ägda till de mest skoningslösa affärsmännen som kunde gå över lik.

Det var en epok som drabbade vanligt folk mycket hårt, men som Chodorkovskij och hans lilla skara anhängare känner djup nostalgi för. Vid sitt framträdande i Stockholm skämtade han om att det inte var någon större skillnad på hans liv i fängelse, och hans tidigare liv i Sovjetunionen. Men att han däremellan ”upplevde tio år av frihet”.

Det är inte svårt att föreställa sig att den handfull individer som plötsligt blev miljardärer under 1990-talet minns denna tid som en ”skön ny värld”. Men de miljoner vanliga ryssar som nästan gick under av fattigdom och daglig förnedring minns det som ett helvete. Stödet för Putin i dag handlar i första hand om att folk är rädda för en återgång till denna kaotiska tid – medellivslängden sjönk drastiskt – som liberalerna så vurmar för.

Chodorkovskij kallar 90-talet för ”ett decennium av frihet”. Det är typiskt för liberalerna att försöka framställa Boris Jeltsin som en stor ”demokrat”, men när Jeltsin fick det folkvalda parlamentet emot sig, lät han den 4 oktober 1993 skjuta sönder sitt eget parlament med stridsvagnar. Över hundrafemtio människor mördades. Enligt vissa källor över tusen.

Dagen efter stod Carl Bildt, som då var Sveriges statsminister, och hyllade Jeltsins agerande i riksdagen – utan att nämna blodbadet: ”Vårt stöd till Rysslands folkvalde president i hans strävan att så snabbt som möjligt lösa den politiska konflikten genom fria och demokratiska val är entydigt.” (Riksdagens protokoll 5 oktober 1993).

Efter denna militärkupp lät Jeltsin anta en ny konstitution som gav presidenten en oerhörd makt över parlamentet. Det är utifrån denna konstitution som Putin i dag kan styra i princip oinskränkt.

Att Jeltsin vid presidentvalet 1996 dessutom var tvungen att fuska för att kunna behålla makten, och att kommunistledaren Gennadij Ziuganov egentligen fick flest röster, är i dag erkänt. ”Det råder inget tvivel om vem som vann valet 1996, och det var inte Boris Jeltsin”, påpekade Dmitrij Medvedev i februari 2012, i ett försök att försvara varför han och Putin också hade fuskat i parlamentsvalet tre månader tidigare.

1996 var Chodorkovskij en av de oligarker som hjälpte Jeltsin med valfusket, bland annat genom att finansiera påkostade förtalskampanjer mot oppositionen som sändes i alla tv-kanaler. Det är en propagandametod som Putin i dag har tagit efter. Att påstå att Jeltsins epok stod för ”demokrati” och ”frihet” är inget annat än förakt mot det ryska folket.

Utan tvekan är Michail Chodorkovskij medveten om att det folkliga stödet för den liberala oppositionen är mycket svagt i Ryssland. Det finns en opposition, men den är väldigt splittrad, inte minst vad gäller hur man ska se på Putins regim.

För den demokratiska vänstern står Putin för ett nyliberalt auktoritärt styre som representerar oligarkernas intressen. För liberalerna är han i första hand en maktfullkomlig diktator som bråkar för mycket med väst. Och så har vi nationalisterna som tvärtom tycker att Putin inte är någon riktig patriot, och att han släpper in för många invandrare i Ryssland. Den kände oppositionsbloggaren Aleksej Navalnyj är en av de senare.

Under den ryska proteströrelsen mot Putin 2011–2012, när vänsteroppositionen och liberalerna gick samman i en koalition för fria val, var det uppenbart att de liberala ledarna – som de tidigare premiärministrarna Michail Kasianov och Boris Nemtsov, och oligarken Michail Prochorov – skrämde bort majoriteten av ryssarna och hindrade rörelsen från att växa.

För vanligt folk var dessa liberalers närvaro i proteströrelsen en påminnelse om att 1990-talet kan upprepas. Och Putins propaganda spelade framgångsrikt på denna rädsla hos folk, när -Kremls tv-kanaler påstod att det bara var ”den bortskämda medelklassen i Moskva” som demonstrerade. I själva verket bestod demonstranterna av en salig blandning: akademiker, studenter, västorienterade intellektuella, arbetare och lägre tjänstemän.

Samtidigt var det stora delar av den liberala oppositionen som visade sig beredda att sluta upp runt Putin, när proteströrelsen mot slutet trots allt gick över i en mer folklig våg. Ursprungligen handlade proteströrelsen enbart om fria demokratiska val. Men när vänstern även började ställa sociala krav – som rätten till bra bostäder, sjukvård och högre löner och pensioner – växte vänsterns inflytande över proteströrelsen.

Den 6 maj 2012, dagen innan Putin svors in för tredje gången som Rysslands president, hölls en av de största demonstrationerna i Moskva, och nu dominerade de röda fanorna i tåget. Vladimir Milov, känd liberal som tidigare hade stött proteströrelsen, skrev då en uppmärksammad artikel där budskapet kan sammanfattas ”hellre Putin än Udaltsov”. Där tog han avstånd från Vänsterfrontens ledare, socialisten Sergej Udaltsov, som hade blivit en av de populäraste oppositionsledarna (gazeta.ru 4 april 2012).

Av rädsla för socialisternas framgångar – som alltså samlade människor från olika klasser – enades Putinregimen och stora delar av den liberala oppositionen. När Kreml under den andra hälften av 2012 brutalt började kväsa proteströrelsen med polisiära metoder, var det framför allt vänstern som drabbades av den politiska repressionen.

De mest populära unga vänsterledarna, som Sergej Udaltsov och Aleksej Gaskarov, avtjänar nu hårda fängelsestraff.

Putins Ryssland är i grunden en nyliberal marknadsekonomi, om än auktoritär, och även de oppositionella liberalerna vill hellre bevara systemet än riskera att vänstern får inflytande att påverka den ryska politiken. Majoriteten av Putins ministrar och medarbetare är liberaler som har blivit kvar sedan 1990-talet. Det finns också starka politiska och personliga band mellan dessa ”systemliberaler” inom presidentadministrationen och den liberala oppositionen.

Michail Chodorkovskij har här en nyckelroll som både oppositionell och systemliberal. Efter att ha suttit tio år i Putins fängelse är han en symbol för motstånd mot tyranniet, samtidigt som han för den ryska politiska och ekonomiska eliten inte utgör något hot mot deras privilegier. Tvärtom utgör han en garant för deras fortsatta existens.

Chodorokovskij vet att han har ett stort stöd inom eliten, och det är viktigare för honom än att vara populär bland folket. I en intervju med amerikanska Bloomberg i december 2014 förklarade Chodorkovskij att det bästa scenariot för att avsätta Putin vore ”en revolt från presidentens egna medarbetare”. Alltså hellre en intern palatskupp, än ett direkt folkligt ingripande i politiken.

helskärm

Ända sedan perestrojkans dagar har liberalerna hävdat att det är de som står upp för demokrati i Ryssland. Men paradoxen är att de bara representerar en liten privilegierad elits intressen, och nästan helt saknar stöd eller förtroende från den stora delen av den ryska befolkningen.

Många liberaler visar dessutom öppet sitt förakt för vanligt folk, vilket är den bästa hjälp Putin kan önska sig. Den palatskupp som Chodorkovskij drömmer om skulle heller inte kunna förändra systemet i Ryssland.

För Carl Bildt och andra ledare i väst är det dags att sluta låtsas som att 1990-talet var en progressiv och demokratisk period i Rysslands historia. Majoriteten av det ryska folket upplevde denna period som något helt annat, och det var Jeltsins politik som lade grunden för Putins diktatur.

Det är också dags att sluta tro att liberalerna utgör ett alternativ till Putins regim. I grunden står de för samma nyliberala privatiserings- och nedskärningspolitik, och en sådan impopulär politik kan enbart föras med auktoritära metoder.

Däremot visade massrörelsen 2011–2012, då hundratusentals människor regelbundet gick ut på Moskvas gator för att protestera – inte bara mot Putins diktatur, utan också för social rättvisa – att det finns potential för en demokratisk opposition i Ryssland som kan växa och bli framgångsrik.

Men den måste komma underifrån och bygga på folkliga rörelser och initiativ, och kämpa för vanliga människors sociala och ekonomiska intressen i stället för elitens. 

Bara en sådan rörelse kan bli en massiv demokratisk kraft att räkna med i Ryssland. Väst borde uppmuntra och stödda denna kraft, i stället för att sätta sitt hopp till gamla ryska oligarker.

Aleksej Sachnin

Journalist, medlem i ryska Vänsterfronten

och politisk flykting bosatt i Sverige

Per Leander

Journalist och Rysslandskännare