Asylprocessen – ett idiotiskt lotteri
Martin Aagård står inte ut med jublet över att ordning och reda nu råder i flyktingpolitiken
I går hämtades tjugo ensamkommande ungdomar i Åstorp i Skåne för att deporteras till Afghanistan. Polisen spärrade vägen så ingen skulle kasta sig framför bussarna.
Innan de anlände i Kabul briserade en bomb som tog livet av 80 personer och lemlästade 350. Merparten civila. Kvinnor och barn som rörde sig i rusningstrafiken på den hårt trafikerade gatan.
Attacken fick Tyskland att skjuta upp sina planerade flyktingdeportationer. Men Sverige och Österrike fortsatte enligt direktiv. Pojkarna ska dit till varje pris.
Vissa av dem har tidigare aldrig besökt Afghanistan.
Anledningen till att de begav sig till Sverige från första början var vår tidigare generösa asylpolitik. När de väl var på plats och påbörjat ansökningsprocessen slog fällan till.
Reglerna ändrades.
Metoderna ändrades.
Slutstationen blev bombkratern Kabul.
Deras öden är absurda.
Men det sjukaste är alla i den svenska offentligheten som nu jublar över att ordning och förnuft äntligen råder i svensk asylpolitik.
Efter att ha varit journalist i 20 år kan jag inte längre räkna hur många asylärenden jag sett avgöras i lokalpressen istället för Asyldomstolen. Envetna reportrar har tröskat detaljer i till synes hopplösa fall. Berättat om tårarna, förtvivlan och ångesten. Till slut har någon handläggare lyssnat. Det flesta reportrar, hur konsekvensneutrala de än är, vet att när en familj på flykt undrar om du vill berätta deras historia kan du mycket väl sitta med deras barns framtid i dina händer.
Asylprocessen är och har alltid varit ett lotteri.
Det är slumpen och enstaka individers goda vilja som avgör de svåra fallen.
Men våra flyktingfiender gör sitt bästa för att processen ska framstå som så rationell och teknokratisk som möjligt.
Det har de ju lovat sina väljare.
Vilket gjort att svenska läkare, mot sin uttryckliga vilja, nu kallats in som lottdragare. Ungdomarna som lockats hit med fagra löften ska plötsligt få sitt öde avgjort med hjälp av knäröntgen. Magnetkameran kan inte avgöra en människas ålder, däremot om ett knä har uppnått full mognad eller inte. Gränsen går vid 19 år. På dagen? Eller med en veckas noggranhet? Eller?
Svaret är att ingen riktigt vet.
Det hindrade inte Morgan Johansson från att vara nöjd som en nyäten bonnkatt. ”Det är bra att vi nu kan strama upp strukturerna och få lite ordning och reda när det gäller åldersbedömningen”, sade han i TV4.
Ordning och reda i asylmottagandet har blivit socialdemokraternas nya slogan. Det låter så bra och statsmannamässigt. Och det lockar så många SD-väljare.
Vad han syftade på var att inte ens tio procent ensamkommande nu röntgats. Sju procent hade knän som fyllt 19 år. Kanske. Resultaten svåra att tolka.
Sverigedemokraterna som felaktigt trodde det därmed var bevisat att alla ensamkommande ljuger om sin ålder blev så entusiastiska att de vill röntga knän på invandrare som kommit för länge sen.
För regler är till för att följas. Skitsamma vilka regler vi har! Skitsamma vad apparaten ger för resultat! Vi har ju regler!
SD var inte ensamma. Såväl Expressen som Svenska Dagbladet ägnade gårdagens ledarsidor åt att uppröras över att människor ljugit om sin ålder. Ivar Arpi räknade i välstrukturerad punktform upp förklaringar till varför man kan göra något så hemskt.
Jag förstår de som nu skriker ut sin förtvivlan. Den senaste kampanjen för att stoppa deportationerna kallar sig också ”Vi står inte ut”.
Trots att det låter som ett rent känsloutbrott är deras metod att visa hur irrationellt svenskt asylmottagande blivit och vilka absurda detaljer som fäller avgörandet. Men framförallt vill de ställa frågan vad samhällsvinsten är i att unga, svensktalande, flitiga skolelever som redan kostat samhället massor med pengar (26 miljarder om man ska tro Expressen) nu skickas till en plats USA använder som övningsfält för domedagsbomber och där IS slåss mot talibaner.
De kräver amnesti för alla unga ensamkommande som vistats i Sverige mer än ett år.
Jag står inte heller ut längre.
Jag står inte ut med försöken att rationalisera det irrationella förakt för invandrare som Svenska Dagbladet har så svårt att dölja.
Jag står inte ut med ledarsidor som tycker att om alla bara lyder order så blir allt bra.
Jag står inte ut med alla patetiska försök att konstruera förnuftsargument för ett i grunden idiotiskt lotteri.