Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Massmord utan motiv

Petter Larsson om nya Utøya-filmen: Terrordådet rensas från sammanhang och politik

Andrea Berntzen som ”Kaja” i ”Utøya 22. juli”. ”Den totala förvirringen och skräcken när idyllen blir inferno är bland det starkaste jag sett på mycket länge”, skriver Petter Larsson.

Det är som vilket ungdomsläger som helst, en musikfestival, en scoutsamling. Folk käkar våfflor, käbblar om politik, går och badar och spanar in varandra. Rykten om bombdådet i Oslo tränger in genom mobilerna och skapar viss oro, men herregud, nu är det ju föredrag och korvgrillning som gäller.

Så på ett ögonblick kommer paniken, folk störtar genom skogen, någon skjuter, ingen vet vad som sker, bara att de måste bort.

Den dokumentära känslan, närheten i att de talar norska, här finns till och med en besserwisser som heter Petter, och den totala förvirringen och skräcken när idyllen på sekunder blir inferno gör dessa minuter i inledningen av den norske regissören Erik Poppes film Utøya 22 juli, som hade världspremiär på Berlin filmfestival i veckan, till det starkaste jag sett på mycket länge.

Kameran följer sedan oavbrutet och utan klipp den fiktiva 18-åriga Kajas flykt under de 72 olidligt långa minuter det tog för polisen att anlända till ön. Dramat ligger i att hon på en och samma gång måste komma undan skotten och försöka hitta sin försvunna lillasyster.

Erik Poppe, regissör.

Ibland sammanträffar hon med andra, en flicka dör i hennes armar, folk greppar ständigt efter sina mobiler, den sista livlinan, men täckningen är dålig. Någon har sett Anders Behring Breiviks polisuniform och ryktet går att det är polisen som skjuter dem. Några vill simma mot land, men vattnet är iskallt, och döda kroppar flyter redan därute.

Det är ingen perfekt film. Poppe lägger in ett per sentimentaliserande detaljer för mycket – en mamma som ringer på sin döda dotters mobil, Kaja som börjar sjunga när läget är som värst – och ett par pratscener på olika gömställen blir lite för långdragna.

Men som helhet är det en mycket kraftfull och effektiv skildring av massmorden ur offrens ögon.


När Poppe efter filmvisningen talar om sina intentioner säger han att Breivik har fått så mycket uppmärksamhet att offren med tiden hamnat i skymundan. Nu är det dags att påminna om vad som konkret skedde på Utøya. På så vis är det en lyckad film, där han gjort precis det han velat.

Breivik förekommer bara snabbt som en svart skugga vid två tillfällen på filmen. Hans namn nämns aldrig. I eftertexterna presenteras han som högerextremist.

Jag förstår och sympatiserar med tanken. Risken hade varit uppenbar att Breivik åter fått stå i strålkastarljuset, vilket hade förvandlat filmen till en del av hans propaganda. Men det finns en baksida av det valet, som är nog så allvarlig. I filmen lyfts terrordådet helt ur sitt samhälleliga sammanhang och avpolitiseras. Vi får aldrig klart för oss att Breivik angriper de unga socialdemokraterna därför att han ser dem som nästa generations landsförrädare, den inre fiende som han menar öppnat landet för den yttre fiendens – muslimernas – invasion.

Den avsiktliga avpolitiseringen av dåden understryks när Poppe talar om Breivik som ”en ensam mördare, som stod utanför samhället” och drar paralleller till jihadistiska terrorister.

Jag håller på att krevera i biofåtöljen.

Inte bara för att det rent logiskt är problematiskt att tala om personer ”utanför samhället” samtidigt som de lever mitt ibland oss, utan också för att Breivik så uppenbart är en produkt av den samtida högerradikala rörelsen.

Politiska brott utförs ju aldrig i ett tomrum. Det finns alltid idéer som riktar hatet, skapar fiendebilderna och kan motivera terrordåden. IRA är otänkbar utan den irländska nationalismen (och det brittiska förtrycket). RAF är otänkbar utan den bredare vänstervågen (och den bristfälliga avnazifieringen av Tyskland).


Breivik hade varit otänkbar i en annan tid. I snäv mening är han kontrajihadist, formad av kretsarna kring webbsajten Gates of Vienna, och direkt inspirerad av skribenter som Robert Spencer, Pamela Geller, Bat Ye’or, och Peder Nøstvold Jensen alias ”Fjordman”.

I samma miljö ingår också exempelvis det dansk-svenska Tryckfrihetssällskapet och deras tidning Dispatch International och politiker som Geert Wilders och sverigedemokraten Kent Ekeroth.

”Erik Poppe hoppas att hans film ska ’läka såren’ efter Utøya. Jag hoppas att den kan göra motsatsen”

Ett annat tydligt drag är hans antifeminism. Han menar att västvärldens kvinnor är förrädare som anammat mångkulturella ideal och drivit jämställdheten så långt att de västerländska männen har feminiserats och inte längre kan ta kamp mot muslimerna. Han är nationalromantiker och familjekonservativ och hans metod är hämtad från amerikansk vit makt-rörelse.

Här finns alltså så många beröringspunkter med den bredare moderna högerradikala rörelsen – snarare än med den gamla nazismen – att man måste tala om ett tydligt samband mellan Breivik och dagens framgångsrika nationalistpartier, från Sverigedemokraterna och Fremskrittspartiet till Alternative für Deutschland och Front National.

Breivik är allt annat än ensam. Hans ideologiska meningsfränder sitter i parlament och regeringar.

Men ytterst uttrycker Breiviks dåd också på grymmast möjliga vis idéströmningar som genomsyrat, och tidvis dominerat, våra samhällen i århundraden: kolonialismens tanke på västerländsk överlägsenhet och den därtill kopplade rasismen, militarismen, nationalismen och den våldsamma maskuliniteten.

Det är de värsta sidorna av djupt förankrat europeiskt tänkande som talar ur hans gevärsmynning. Det är obehagligt. Men det är vad vi måste våga tänka.


Att som ”Utøya 22 juli” lyfta massmorden ur sitt ideologiska sammanhang är både sakligt missvisande och en manöver med betydande konsekvenser. Att dra en hård linje mellan den ensamme mördaren och hans icke-våldsamma, eller mindre våldsamma, meningsfränder innebär inte bara ett moraliskt frikännande av dem. Jag är rädd att det också drastiskt minskar möjligheten att förhindra nya massakrer.

Erik Poppe hoppas att hans film ska ”läka såren” efter Utøya.

Jag hoppas att den kan göra motsatsen: bli en ny startpunkt, där vi vänder blicken mot de idéer och aktörer som i åratal laddade Breiviks huvud med våldsfantasier.