Tortyr? OK
JOHN PILGER ser en statsterrorist skriva på mot demokratin
Den 17 oktober undertecknade president Bush en lag som legaliserade tortyr och i praktiken upphävde den amerikanska rättighetsförklaringen. CIA kan nu lagligen kidnappa människor och "överlämna" dem till hemliga fängelser i länder där de sannolikt kommer att utsättas för tortyr. Bevis som tvingats fram under tortyr kan nu användas i "militära rättegångar"; människor kan dömas till döden på grundval av vittnesmål som avtvingats misshandlade vittnen. Man anses nu skyldig tills man bekräftats vara skyldig. Och man är en "terrorist" om man begår det som Orwell, i 1984, kallade tankebrott. Bush har återupprättat Tudor- och Stuart-monarkernas maktprivilegier: den oinskränkta laglöshetens makt. "Amerika kan känna sig stolt", sade senator Lindsey Graham, en av tortyrlagstiftningens tillskyndare, som stod och klappade händerna medan Bush med sin namnteckning avskaffade den amerikanska konstitutionen och själva kärnan i den amerikanska demokratin.
Förenta staterna ställde ut löften om demokrati när Civil Rights Act (lagen om medborgerliga rättigheter) antogs 1964 och Voting Rights Act (rösträttslagen) året därpå till sist gjorde slut på slaveriet. Under det årtionde som följde anslöt sig medborgarrättsrörelsen till den stora folkliga rörelsen för att stoppa blodbadet i Vietnam, och kongressen stiftade lagar för att inskränka CIA:s hemlighetsfulla parallella maktutövning. Detta var en kort mellanakt. Under Reagan återupprättades, perverst nog, mytologin om den amerikanska demokratin och stoltheten samtidigt som presidentens korrupta administration startade ett laglöst krig i det utfattiga Centralamerika och orsakade hundratusentals människors död, vilket FN beskrev som folkmord.
I dag utgör USA en förlängning av den totalitarism som Washington länge har sökt tvinga på andra länder. Denna obehagliga sanning uttalas naturligtvis inte högt; trots Bushs nuvarande "svårigheter" i Irak så har han fortfarande stöd av näringslivspropagandan. Sökandet efter en "utvägsstrategi" kan ge upphov till pinsamma rubriker, men den avsiktliga, systematiska plundringen av irakiska resurser värda miljarder dollar har genomförts i tysthet, och nu saknas uppskattningsvis 20 miljarder dollar. Samma tystnad omsveper klass- och raskriget på hemmaplan, när Bushgänget sparkar bort den stege som en gång ledde upp till den amerikanska medelklassen. I januari sökte 25 000 människor 325 jobb som utlysts på Wal-Mart i Chicago.
De konstitutionella rättigheterna utgör storslagna amerikanska myter. Den amerikanska press-en lyfts ofta fram som den konstitutionellt friaste i världen; och det stämmer, i teorin. Men under varje period av inhemsk repression så har pressen och televisionen spelat en foglig, Pravda-liknande roll och gett sitt stöd till imperialistiska krig, accepterat kommunistjägaren Joe McCarthys lögner, underblåst falska offentliga debatter om falska hot (Kuba, Nicaragua, kärnvapenkapprustningen) och den antikommunistiska superkulten. Bushs lögner om Afghanistan och Irak förstärktes och fördes vidare till läsarna och tittarna. Seymour Hersh och en handfull andra reportrar utgör hedervärda undantag.
1991, efter den ensidiga slakt som kallas kriget vid Persiska viken, sade det hyllade amerikanska tv-ankaret Dan Rather till sin nationella publik: "Det finns en sak vi alla kan vara överens om, och det är hjältemodet hos de 148 amerikaner som gav sina liv för att friheten skulle kunna överleva." I själva verket hade en fjärdedel av amerikanerna dödats av andra amerikaner. De flesta av de brittiska dödsoffren dödades också av egen eldgivning. De officiella skildringarna av amerikanska soldater som dött en heroisk död i närstrid var påhittade. De hundratusentals irakier som dog under och i svallvågorna efter detta "krig" förblir onämnbara - precis som de hundratusentals irakier som dog till följd av det decennielånga embargot, och de 655 000 "övertaliga döda" som dött sedan invasionen 2003.
För britterna under Blair har inflytandet från den falska amerikanska demokratin varit katastrofalt. Även om labour- och torypartiets sammansmältning var historiskt oundviklig så var det Tony Blair, den mest extrema brittiska politikern i mannaminne, som fick Storbritannien att åter börja spela en fullskalig, våldsam, imperialistisk roll, och som förvandlade en fiktiv idé, civilisationernas kamp, till en reell möjlighet. Blair har ödelagt parlamentets makt och politiserat de delar av statsförvaltningen och underrättelseväsendet som såg sig själva som opartiska. I det senaste valet stöddes han av något över en femtedel av befolkningen och därmed är han den mest odemokratiskt valda ledaren i Storbritanniens historia. Opinionsundersökningarna visar också att han är den mest avskydda.
Under Blair har parlamentet blivit som kongressen under Bush: en verkningslös, feg samtalsklubb som har debatterat Irak vid endast två tillfällen under två och ett halvt år.
2003 utnyttjade Blair det hemliga kungliga prerogativet - Orders in Council - för att beordra fram ett oprovocerat, illegalt angrepp på ett försvarslöst land, Irak. Året därpå använde han samma ålderdomliga maktbefogenhet för att hindra invånarna på ön Chagos att återvända till sitt hemland, som de hade tvingats lämna för att amerikanerna skulle få möjlighet att bygga en enorm militärbas där. I maj beskrev högsta domstolen det sätt som dessa brittiska medborgare behandlats på som "motbjudande, illegalt och irrationellt".
Den 16 oktober 2005 hävdade Bush att al-Qaida strävade efter att "etablera ett radikalt islamiskt imperium som sträcker sig från Spanien till Indonesien". Denna djupt cyniska, kalkylerade överdrift - som påminde om Washingtons varningar för "svampformade moln" efter den 11 september - upprepades sedan av Blair, vilken just kramats om av Rupert Murdoch, som troligen kommer att göra honom till en rik man i framtiden. Samma budskap förs fram av de liberala krigshetsare som har försökt överträffa till och med Blair och rädda sina skamfilade rykten genom att använda stora, bestickande ord som "islamisk fascism". De undertrycker sanningen att al-Qaida är mycket litet jämfört med den statsterrorism som dödar och lemlästar människor i industriell skala och vars kostnader inverkar på allas våra liv. Den brittiska statsterrorismen i Irak har kostat mer än 7 miljarder pund.
I sin programförklaring för det nya labourpartiet 1996, The Blair Revolution, lyfte Peter Mandelson och Roger Liddle fram Storbritanniens "starka sidor" under en Blair-regim. Dessa starka sidor ansågs vara de multinationella storföretagen och "aerospace" (vapenindustrin) samt "Londons ställning som finansiellt centrum". Blod och pengar. Det blod som spills är naturligtvis, som i varje kolonial tidsepok, osynligt; de avlägsna offren för vår politik är untermenschen - det vill säga, de anses inte fullt mänskliga och de är inte närvarande i våra liv.
De som har utmanat Blair- och Bushgängen och avslöjat deras verkliga avsikter borde inte känna sig så missmodiga. Demonstrationerna den 15 februari 2003 stoppade kanske inte en invasion, men den universella kraften i denna offentliga moral har, tror jag, lyckats förhindra angrepp mot Iran och Nordkorea, sannolikt med så kallade taktiska kärnvapen. Denna moraliska kraft har utan tvekan satts i rörelse igen runtom i världen, inklusive i Förenta staterna, och den fruktas av dem som vill ha ett ändlöst krig. Dock, om det är något jag har lärt mig av att bevittna följderna av blodiga intriger runtom i världen, så är det att aldrig underskatta uthålligheten hos våldsamma, rovgiriga imperiemakter och hyckleriet i deras "humanitära interventioner". Vi som utgör majoriteten måste höja våra röster igen, det är viktigare nu än någonsin.
John Pilger (kultur@aftonbladet.se)