Putins vän stodför fiolerna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2016-05-04 | Publicerad 2016-05-03
Aftonbladets Mika Velikovskij om rädslan efter att ha avslöjat den ryska elitens skattefiffel
För några månader sen började vi – en liten grupp ryska journalister – arbeta med ”Panamadokumenten”. 11,5 miljoner interna filer från företagsregistratorn Mossack Fonseca som erbjuder sina tjänster i mer än 20 jurisdiktioner. Den största dataläckan i historien, en guldgruva när det gäller bevis för penga-tvätt och en dröm för varje undersökande reporter.
Vi var en del av ett globalt team på närmare 400 journalister som samlats av ICIJ (The International Consortium of Investigative Journalists) för att arbeta med projektet. Men för oss betydde det mycket mer än för våra kolleger från väst.
De fick kämpa för hitta ett eller annat avslöjande som rörde deras länder.
Vi var garanterade att hitta fler storys än vi kunde hantera.
Som förväntat upptäckte vi ett stort antal offshoreföretag, både aktiva och inaktiva, som representerade hela den politiska strukturen i Ryssland. Parlamentsledamöter, senatorer, guvernörer, statliga vd:ar, individer i regeringen och i Kreml. Några av dem kontrollerade offshoreföretag direkt, andra via ombud eller släktingar. Vissa kan inte kallas illegala – bara tveksamma. Andra visade sig innebära uppenbara brott mot rysk lagstiftning.
Förbudet för ryska myndighetspersoner, deras fruar och minderåriga barn, att äga eller använda utländska finansiella instrument (såväl offshoreföretag som bankkonton) infördes 2013. Nu kunde vi se att många politiker bara struntade i det.
Några av dessa storys finns här på engelska.
Alla finns här på ryska.
Men den mest sensationella historien var helt klart den om Sergej Roldugin, en av Vladimir Putins äldsta (de lärde känna varandra 1977) och närmaste vänner, samt gudfar till hans dotter.
Innan Panamadokumenten var han mest känd som konstnärlig ledare för Konserthuset i S:t Petersburg och professionell cellist. Ingen förväntade sig att han skulle vara multimiljardär och offshore-entreprenör.
Enligt dokumenten kontrollerade Roldugin direkt eller indirekt ett flertal företag. Den sammanlagda omsättningen i endast ett, Sandalwood Continental, var mellan 2009 och 2012 runt två miljarder US dollar. Det enda som var mer imponerande än pengarna i sig var de konstiga sätt de införskaffats på.
Här är några exempel.
Advokaterna som skötte Roldugins affärer skickar samma dag två kontrakt till Mossack Fonseca. Det ena för att köpa aktier och det andra annullerar det tidigare kontraktet. Enligt det första kontraktet skulle Roldugin tjäna 750 000 dollar om affären inte blev av, vilket han alltså gjorde eftersom båda kontrakten utfärdades samtidigt.
Företaget köpte ryska aktier och sålde nästa dag tillbaka dem till samma personer, men till ett betydligt bättre pris, vilket innebar en förtjänst på 400 000 – 500 000 dollar.
Roldugins partners förlorade alltid i dessa affärer. Hans managers verkade veta i förväg hur marknaden skulle agera och hur aktiepriserna skulle förändras. Det är helt enkelt mycket troligare att dokumenten var antedaterade för att skapa en täckmantel för pengatransaktioner.
I några fall köpte Roldugins företag skulder värda tiotals miljoner dollar för priset av en eller två dollar. Dessutom fick han ett tio år långt lån på 650 miljoner dollar från ett dotterföretag till den ryska statsbanken VTB utan några som helst säkerheter.
Sammantaget såg det ut som att ryska superoligarker, banker och företag som vanligtvis inte slarvar med ekonomin stod i kö för att ”skänka” feta summor till en lagom framgångsrik musiker som också råkade vara vän med presidenten.
Ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka …
Självklart var vi nyfikna på hur våra avslöjanden skulle tas emot.
Den första signalen på att de uppmärksammats var ett tal av Putins pressekreterare Dmitrij Peskov, en vecka före publiceringen. Han sa att några journalister förbereder en ”informationsattack” på president Putin. ”En bluff, som låtsas vara objektiv, kommer att släppas inom ett par dagar” varnade han. Vilket innebar att våra artiklar blev årets mest emotsedda publicering.
Han avfärdade fynden som ”Putinfobi” avsedd att destabilisera Ryssland. En lustig detalj är att i dokumenten från Mossack Fonseca återfinns även Peskovs fru som förmånstagare i ett offshoreföretag – vilket kan vara ett lagbrott.
Efter att läckan publicerats kommenterade president Putin ämnet två gånger.
”Hur märkligt det än kan verka, så är informationen korrekt. Jag har en känsla av att den förberetts, inte av journalister, utan av advokater”, sa han, och antydde att allt var en sammansvärjning orkestrerad av företrädare för den amerikanska regeringen och dess spionorganisationer.
Vad gäller Roldugin hävdade Putin att hans vän spenderat alla sina pengar på att köpa sällsynta musikinstrument, bland annat Stradivarius cello ”Stuart” från 1732.
”Sergej Roldugin har ingenting kvar eftersom han använt mer pengar på dessa instrument än han hade” sa Putin under sitt årliga telefonväkteri med medborgarna. Vid ett annat tillfälle lade han till att Roldugin ska skänka sina instrument till ryska staten.
Enligt presidenten köpte Roldugin två cellos och två fioler. Även om vi tror på priset (enligt Putin 12 miljoner dollar styck) så borde Roldugin ha köpt ungefär ett par hundra av de mest sällsynta instrumenten i världen, inte fyra. Dessutom visade dokumenten att Roldugins företag användes till att köpa aktier i viktiga ryska företag och dessutom till att finansiera hotell, yacht clubs och semesterorter – inklusive den där Putins dotter gifte sig.
Det har Putin aldrig kommenterat.
Och varför skulle han?
Kreml har tillräckligt många påtryckningsmedel inom media, finansbranschen och rättsväsendet för att hantera problemet som de behagar. (För de ryssar som inte blev övertygade av cello-argumentet visade statliga tv-kanalen RTR en häpnadsväckande ”dokumentär” som påstod att 2 miljarder dollar placerats i Roldugins företag av den ryska säkerhetstjänsten FSB för en specialoperation som skulle hindra amerikanska NSA från att köpa ryska kabelnätverk).
Men om Putin börjat diskutera korruption efter ett journalistiskt avslöjande skulle det skicka ett förvirrande budskap till hans vänner. Ingen av dem är något helgon – men alla vet att ingen kan påverka dem så länge de står på god fot med administrationen. Om Putin skulle inleda en upprensning tack vare Panamadokumenten skulle han underminera sin egen makt.
Samtidigt har han ett behov att förklara sig för befolkningen. Även om man skulle kunna tro att det inte behövs längre så är ritualer fortfarande viktiga (Putin älskar att kalla sig ”er ödmjuke tjänare”).
Och då ser logiken ut som i ett belägrat fort. Vad som än kastar en skugga över en myndighetsperson förklaras med att det är en konspiration av fienden (USA). Vad som än går fel så beror det på att västerlandet drar i trådarna.
Bara de senaste veckorna har vi fått se underbara exempel på sån retorik.
Chefen för åklagarämbetet Alexander Bastryjkin anklagade bokstavligt talat USA och dess agenter för att vara hjärnan bakom alla postsovjetiska etniska konflikter (inklusive de nya spänningarna i Nagorno-Karabach), den svaga rubeln, det låga oljepriset, uppkomsten av extremism och allt möjligt … En nytillträdd ombudsman för mänskliga rättigheter inledde sin tjänstgöring med att slå fast att västerländska och amerikanska organisationer ”använder mänskliga rättigheter som ett sätt att utpressa, hota och destabilisera Ryssland. Som ombudsman för mänskliga rättigheter har jag redskapen att motstå det”. Men det mest häpnadsväckande uttalandet kom från chefen för Dumans kommission för säkerhet och korruptionsprevention, Irina Jarovaja som konstaterade att kamp mot korruption kan innebära ett hot mot den ryska statens suveränitet.
Trots att många länder inlett undersökningar efter Panamadokumenten och höga tjänstemän till och med fått lämna sina uppdrag på Island, i Spanien och Armenien så har ingenting hänt i Ryssland.
Avslöjandet har bokstavligt talat fått noll konsekvenser.
Var vi besvikna? Ja, absolut.
Var vi förvånade? Inte alls.
Det är så det funkar i dagens Ryssland.
Den som avslöjar korruption på högsta nivå bör ställa in sig på att det inte förändrar någonting. I stället bör man vara förberedd på att själv bli attackerad.
I nästan varje intervju vi gett efter läckan har vi fått frågorna ”Är du inte rädd?” och ”Hur kommer det sig att du tog en sån risk?”. Stämningen på Novaja Gazeta som publicerade storyn har präglats av kamikazeartad galghumor.
”Från och med nu känner jag mig riktigt nervös varje dag”, sa en erfaren redaktör på tidningen. ”Men bara mellan klockan tio och halv elva, då brevbärarna brukar komma”.
Enligt rysk lag kan en tidnings licens dras in om den får två officiella varningar på ett år. Novaja har redan fått en i år. Rent tekniskt var det för någon fånig grej om att inte ha använt tillräckligt många asterisker för att maskera ett fult ord, men alla vet att det beror på en undersökning om kriminella kopplingar till den ryske riksåklagaren.
Panamadokumenten torde vara en ännu värre grej för Kreml. De erbjuder en hittills ojämförbar insikt i hur landets elit sköter sina finanser.
Med tanke på allt detta vore det naivt att tro att vi skulle åstadkomma någon större förändring med vår undersökande journalistik, förutom möjligen förändringar i våra personliga levnadsöden.
Det fanns faktiskt en annan fråga vi fick minst lika ofta: ”Varför gör du det här när det inte får några positiva effekter?”
Mitt svar fångas bäst av ett citat från Arthur Schlesinger.
”Historiens ansvar är att erbjuda en så fullständigt och exakt rekonstruktion av det förflutna som möjligt – på samma sätt som det är det rationella samhällets plikt att erbjuda sina medborgare en så korrekt information om sina ledares mål och prestationer som möjligt”.
Även när jag stirrar på det oändligt absurda ryska nyhetsflödet så försöker jag föreställa mig att jag är en del av ett rationellt samhälle.
Så varför skulle jag agera annorlunda?
Mika Velikovskij
Översättning från engelska: Martin Aagård