Varje oktober är jag Akademiens lilla toyboy
Det är viktigt att vi kulturknuttar håller ihop
Nobelpriset i litteratur ska delas ut. Fanfarer och trudelutter! Folkmord och Pommac! Nu läggs gammalt groll åt sidan. Låt oss samlas runt detta mäktiga pris – även om det för ovanlighetens skull råkar innebära mer klirr för landets största mediekonglomerat, alltså Bonniers. En dag som denna är det viktigt att vi kulturknuttar håller ihop.
De flesta kritiker är eniga om att Anne Carson och Jamaica Kincaid är årets starka kandidater. Det har förstås inte ett dugg att göra med att deras verk just publicerats och översatts till svenska av våra polare och kollegor. Vi kulturjournalister är faktiskt kända för vår integritet. Benhårt håller vi fortet mot kommersiella intressen. Framför allt jag, som bara utför tjänster åt ett ynka fåtal av landets hundratals förlag.
Några andra som låter sig hunsas är Svenska Akademiens ungdomsförbund, de så kallade externa ledamöter som kallats in för att balansera Nobelkommitténs yviga upptåg
Inför utdelningen har jag gjort en och annan armhävning. Det gäller att vara tajt inför de litterära högdjurens parningssäsong. Man får inte missa chansen att raggas upp i brygga av en läcker postmodernist som så att säga kan sin Stig Larsson. Mumma!
Kulturarbetare som längtar rajtan: Ni anar inte vad jag kan göra med ett semikolon. För dominant lagda seniorer kan det vara intressant att veta att jag, liksom alla självständiga skribenter, varje oktober ledigt iklär mig rollen som Akademiens lilla toyboy.
Några andra som låter sig hunsas är Svenska Akademiens ungdomsförbund, de så kallade externa ledamöter som kallats in för att balansera Nobelkommitténs yviga upptåg. Nyligen berättade författaren och avhopparen Kristoffer Leandoer att de inte alls var där för att modernisera kommitténs arbete. I stället visade de sig vara ”brickor i ett maktspel”. Åh fan. Liknande förvåning uttryckte exledamoten Gun-Britt Sundström. Hennes roll handlade visst mer om representation än om litterära samtal. Dra på trissor.
Men minns att ett fåtal människor kan förändra världen. Därför var det självklart för Sunddoer att bjussas på fika av Per Bästberg. Deras insatser borgar för helt nya bullar i Börssalen. Precis som havrefantasterna på Oatly, som just råkat sälja all sin trovärdighet till regnskogsskövlarna Blackstone, förstår Sunddoer att ”världen är ett myller av färger” trots att ”debatterna går i svartvitt”. Det är självklart.
För övrigt frågade Aftonbladet också mig om vem jag tror tilldelas årets litteraturpris. Eftersom jag inte har någon jävla aning överhuvudtaget köpte jag min gissning av en stjärnförläggare som nog vill vara anonym, men vi kan kalla honom Gunnar. För arvodet handlade vi lunch. Regnet strilade medan vi åt köttbullar med mos.