Åsiktsregistreringen fortsätter
Åsa Linderborg om en liberal med dunkelt ärende
Svenska forskare lever under allt större press att redovisa sina politiska sympatier i det privata. I alla fall om de misstänks vara röda.
För en månad sedan kände sig Sveriges radio nödgat att färgdeklarera historikern Kjell Östberg – inte för något forskningsorienterat han sagt, utan för att näthögern krävt det.
I helgen uppmanade Fredrik Segerfeldt sina följare på Facebook att tipsa om forskare som försvarat vänstervåld. Helst också med belägg, men det är inget krav. Hans egen lista innehöll åtta namn (dock inga belägg).
Segerfeldt är, för den som inte känner till honom, en liberal som har smitt tankar åt Timbro och andra särintressen. Numera är han en fristående debattör. Bland annat ingår han i poddtrion ”The usual suspects”, som kryddar sina nyliberala ”efterfester” med sexistiska utfall mot (vänster)kvinnor (Roland Paulsen, DN 6 mars).
Nu lägger mångsysslaren Segerfeldt åsiktsregistrering till sitt cv. Att på oklara grunder göra listor på människor med universitetsanställning kan tyckas vara antiliberalt i sig, men det hindrar honom inte.
Namnen ramlar in. Någon föreslår att alla genusprofessorer ska skrivas upp. Via Segerfeldts öppna FB-sida kan man i realtid se uppluckringen av positioner som hittills skilt liberalerna från brunhögern.
Vad han ska ha sin lista till är öppet för spekulation, men om det är vetenskapens oberoende han ömmar för borde han studera varje enskild forskares arbete. Inget tyder dock på att det är forskningen han oroar sig för, det är forskarnas yttrandefrihet utanför akademien han vill komma åt.
Man kan jämföra Segerfeldt med en annan som också ägnar sig åt åsiktsregistrering, Martin Kragh på Utrikespolitiska institutet/Uppsala universitet. Kraghs fokus har inte i första hand varit forskare, utan opinionsbildare i största allmänhet. När hans rapport ifrågasattes, påstod han att kritikerna vill ”stoppa hans yttrandefrihet”.
Precis som Segerfeldt har Kragh svårt att skilja på forskningens frihet och en forskares privata yttrandefrihet, även om de blandar ihop korten på olika sätt.
Forskningens frihet innebär att regeringar inte ska få utlopp för sin klåfingrighet. Det betyder inte att en forskare i rollen som forskare har rätt att påstå vad som helst. För att något ska kallas vetenskap krävs metod och evidens, det är det Kraghs rapport saknar. Privat har han dock rätt att tycka vad som helst.
Det är samma sak med de forskare som Segerfeldt nu vill sätta upp i bokstavsordning. Privat har de rätt att tycka vad de vill, men även i det fallet krävs att åsiktsregistratorn har belägg. Och djupt vägande skäl för sin antidemokratiska verksamhet.