”Jag har bett till Allah hela natten”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2017-06-29

Den mest bekymmersamme killen på boendet är nog Zolmai-Khan. Vid en första anblick ger han inte intrycket att vara farlig. Han är av medellängd men bredaxlad, mycket robust och tiger oftast, blygt leende. Zolmai-Khan förstår knappt svenska. Till och med nu, efter ett och ett halvt års regelbunden skolgång, kan han bara säga några enkla meningar.

Inte heller pratar han dari särskilt bra. Och hans modersmål, pashto, är det bara två av killarna här som kan. Med de övriga pratar Zolmai inte mycket. Men det är inte språkliga hinder som är problemet. Killarna är rädda för honom.

Zolmai-Khan slåss ibland. Under det år jag jobbat här har han varit i slagsmål med nästan alla grabbarna.

Första gången som jag minns var under sommarlovsresan till Gotland. Vi satt i bilen. Zolmai-Khan bad Rostam, som satt längst fram, att skicka en vattenflaska. Rostam svarade något, antagligen på skoj. Zolmai frågade på nytt men fick inget svar. Plötsligt hoppade han upp från sin plats och tog strypgrepp på Rostam, med sådan kraft och ett raseri som man svårligen skulle trott honom om. 

Våldsutvecklingen skedde så momentant och oväntat att den inte gick att förutse. Om vi inte genast hade blandat oss i och dragit undan Zolmai-Khan (vilket inte var det lättaste) så hade Rostam mycket väl kunnat få möta sin skapare.

En minut senare står vi vid vägkanten, Rostam rosslar och kippar efter luft som en fisk på land. Och Zolmai-Khan tittar skyldigt ner i marken och lyssnar undergivet på skället han får. Det syns tydligt att han verkligen känner skuld.

Liknande episoder hade ägt rum tidigare. Och fortsätter komma regelbundet som ett urverk. Alltid samma mönster: Ett sårande ord, ett misslyckat skämt, nån liten småsak gör Zolmai-Khan utom sig, och förvandlar honom från en blyg Klumpe dumpe till galen slagskämpe. Han löper helt enkelt amok, drabbas av besinningslöst raseri och förlorar helt kontrollen över sig själv. Efteråt skäms grabben uppriktigt över det han gjort och ångrar sig, villig att be de killar som blivit offer för hans nävar om ursäkt. Men anfallen av blint raseri fortsätter utan avbrott, föder nya rädslor och ytterligare kränkthet. Som resultat har Zolmai-Khan inga vänner alls. Många av pojkarna visar sin olust inför honom öppet.

För några dagar sen hade Zolmai sitt möte med en advokat som ska försvara hans intressen inför Migrationsverket. Det är egentligen långt från någon avgörande åtgärd. Advokaten skriver bara ner den asylsökandes berättelse, formulerar den sedan, lyfter fram det viktigaste och pekar ut just de omständigheter som skulle ge klienten möjlighet att påräkna flyktingstatus. Naturligtvis fattar advokaten inga beslut alls.

Zolmai-Khan och jag tar bussen till advokatens kontor, och jag märker att han är liksom onaturligt blek.

– Vad är det, frågar jag, mår du illa?  

– Nej, det är bra. 

Svetten droppar från hans panna. Efter en minuts paus talar han plötsligt på nytt.

– Aleksej, jag är väldigt, väldigt rädd. Jag har inte sovit i natt.

Den stora starka grabben har inte sovit i natt. Han har frossbrytningar och svetten rinner över ansiktet. Och han har egentligen ingen som han kan tala med om sina rädslor. 

– Jag har bett till Allah hela natten att jag inte ska skickas till Afghanistan; stjälper han ur sig med hela sitt svenska ordförråd, uppblandat med ett rikt mått klumpiga gester.

Jag försöker lugna honom. Var inte orolig, säger jag, det är ju bara en advokat; inte någon intervju på Migrationsverket. Alla här är på din sida. Allt kommer att lösa sig.

Han tittar förhoppningsfullt på mig, nickar och fångar upp varje ord.

– Jag tänker också: Inshallah! Om det blir Sverige – blir det Sverige. Om det blir Afghanistan så… han viftar fatalistiskt med handen… Allah bestämmer.

Vi kommer till advokatkontoret, jag får lämna honom där. Det är inte meningen att jag ska vara med under deras samtal. Jag är redan på väg, när Zolmai-Khan tar tag i min hand; ”Vänta”.

Vi står i dörren en minut, han säger ingenting, håller mig bara i handen och ser åt sidan. Jag kan inte göra mycket för att hjälpa honom, bara stå där.

Nästa dag, på kvällen, kommer Zolmai-Khan till personalrummet och visar brevet som advokaten skickat honom. I det är Zolmais egen historia återgiven på tre sidor formell, byråkratsvenska. Han ber att vi ska läsa för honom, men det hjälper föga. Han förstår inte innebörden. Vi behöver en översättare.

Historien är enkel. Det står att han inte vet sitt födelsedatum, men är omkring 17 år och kommer från byn si och så i provinsen si och så i södra Afghanistan. Att han aldrig hade lämnat sin födelseby om hundra hus innan han gav sig iväg mot Europa. Då var han runt 13. Talibanerna hade tagit makten i hans län. De tvångsmobiliserade Zolmai och hans bror till sina väpnade trupper. Bröderna fick under en tid arbeta för dem och lära sig hantera vapen. Men familjen beslöt att det var bättre för dem att fly. Pojkarna gick till fots till Kandahar, och efter ytterligare någon tid tog de sig under ett par månader genom Iran, Turkiet och hela Europa fram till Sverige. Advokaten skriver att i hemlandet riskerar Zolmai-Khan att dödas för avvikande från Jihad, eller i värsta fall anklagelser om spionage, något den som varit i väst ofta misstänks för. Med hänvisning till den-och-den paragrafen i den-och-den artikeln anhåller advokaten om att Migrationsverket ska bevilja hens klient asyl i Sverige.

Den tysta fasan, de sömnlösa nätterna, det bleka ansiktet och kallsvetten – allt ryms lätt i några korta textavsnitt.

När min kollega rad för rad översätter texten för Zolmai-Khan, sitter denne på helspänn, och ansiktet täcks av en djup rodnad. Av spänningen får han rentav svårt att andas. Upprörd säger han något på pashto. Kollegan svarar. Zolmai-Khan tackar honom och mig. Upprepar flera gånger: Tack. Tack!

Han hittar ett misstag i texten. Av nervositet har han sagt under samtalet med advokaten att han har en farbror som bor i nästa by. I själva verket är farbrodern död, finns inte i livet. Zolmai-Khan tror att det är ytterst viktigt, trots att saken inte ens återkommer i texten. Där sägs bara att Zolmais far har dött, modern och systern lever och att han inte har någon kontakt med brodern. Farbrodern är oviktig här, men Zolmai-Khan tror av nån anledning att detta absolut behöver läggas till.

Vi kan nästan ingenting göra för honom. Bara detta lilla: lägga till en för alla helt likgiltig mening, hålla hans hand, säga några allmänna ord.

Sen förblir han ändå helt på egen hand med sina rädslor, sina böner, ensamheten och de uppblossande anfallen av blint raseri.

Aleksej Sachnin

Översättning: Maria Zennström

Fotnot: Alla namn i texten är fingerade.