”Var realist. Kräv det omöjliga”
40 år efter studentrevolten i Paris. OLLE SVENNING om vad som blev kvar av drömmarna
Söndagen den 29 april 2007 höll Nicolas Sarkozy sitt sista stora möte före första omgången av presidentvalet. Han hade valt sitt huvudtema med omsorg. Han talade om 1968, studenternas och arbetarnas revoltår och hoten mot stabiliteten, den borgerliga traditionen och nationen.
Jag försökte hinna anteckna varje fras: ”I maj 1968 tvingades vi på en intellektuell och moralisk relativism. De försökte få oss att acceptera att det inte finns skillnader mellan det goda och det onda, mellan sant och falskt, vackert och fult. De ville tvinga på oss tron att det inte finns tydliga värdehierarkier.”
Vi måste, sa Sarkozy till den tiotusentals stora publiken, ”likvidera dessa idéer en gång för alla.” Den liberale ledaren upprepade frasen: ”Likvidera idéerna från 1968”. Han sa också att 1968 hade ”försvagat kapitalismens moral och berett vägen för en kapitalism utan skrupler men med feta, gyllene fallskärmar.”
Daniel Cohn-Bendit, 68-rörelsens mest kände symbolgestalt, kommenterar: ”Sarkozy vill stänga in oss i nyliberalismens logik. De gyllene fallskärmarna, det är vi. Företagsägarna som fyller sina fickor, det är vi.”
I en av de mest klassiska bilderna från -68 står Cohn-Bendit, mest lik en rund, gladlynt leende, gymnasist, ansikte mot ansikte med en hårt beväpnad kravallpolis. Bilden sammanfattar några av 68-rörelsens mest bärande idéer: upproret mot gamla, auktoritära strukturer, försök att erövra det sociala livet, ta ordet mer än makten över samtalen. Aspirationer om jämlikhet och ifrågasättande av ekonomismen och produktivismen.
Det sociala och livet var inte ödesbundna: ”Var realist. Kräv det omöjliga”, lyste texterna på husväggarna.
1968 var annonserat. De uppslitande striderna om Algeriet och kolonialismen hade övergått i protesterna mot USA:s krig mot Vietnam.
Strejker hade redan under tidigt 60-tal brutit ut i gruvor och stålverk.
Den auktoritära gaullismen hade tyngt Frankrike i ett decennium: ”Det räcker”. ”Arkivera de Gaulle”, skanderade demonstranter.
Ändå, 1968, inleddes den 22 mars i Nanterre, på universitetet som några år tidigare byggts i en av Paris mest svårartade kåkstäder. När studenterna övergick från att protestera mot övervakning, förtryckande könsroller och överfulla föreläsningssalar till att bygga antiimperialistiska organisationer, stängdes universitetet.
Några dagar senare, den 2 maj, när myndigheterna slog igen det förnäma Sorbonne-universitetet och fängslade studenter, exploderade Latinkvarteren och med tiden universitet och skolor över hela landet.
Barrikader byggdes på västra stranden. Som svar på polisens konfiskation av universitet beslutade studenterna ockupera hela Latinkvarteret. Ett ställningskrig pågick. Studenterna radikaliserades. De föredrog Rosa Luxemburg framför Lenin. Mer av rådssocialism, frihetlighet och kvarterskommittéer än avantgardets kommando. Uppfinningsrika situationister gestaltade konsumtionssamhällets tomhet. Frustande libertärer, bland dem Cohn-Bendit, njöt av hedonismens möjligheter.
Den första gatstenen, ivägskickad klockan 17.30 den 3 maj, avlöstes av massor av andra. Men som slagordet och utopin löd: ”Under gatstenarna finns sandstranden.”
Filosofen Maurice Blanchot drar följande slutsats av upproren: ”Studenterna agerade inte som studenter utan som avslöjare av en allmän kris och som bärare av en makt som ifrågasatte regimen, staten, det etablerade samhället.” Det handlade inte om bara, kanske inte ens, om ett ungdomsuppror.
När den borgerliga statens bigotta moral och auktoritära utbildningssystem demaskerats eller åtminstone skakats om spred sig kampen mot hierarkierna till fabriker och förvaltningar. Det började med en strejk i Nantes på Sud-Aviation och växte till den största strejken någonsin. Åtta, möjligen nio, miljoner arbetare deltog. De stora bilfabrikerna stod stilla, andra industrier ockuperades.
Den största landsorganisationen, CGT, knuten till kommunistpartiet proklamerade generalstrejk till den 13 maj.
Det som kunde ha blivit inledningen till en revolutionär situation blev istället inledningen till upprorets nederlag.
Alliansen arbetare-studenter, bräcklig och osäker redan från början, kom att brytas sönder av kommunisterna (PCF) och deras fack. Frågan ställdes: Vem ska kontrollera protesterna och attackerna mot den gaullistiska staten?
PCF bar på traditionerna och hegemonin över arbetarrörelsen. Partiledaren George Marchais såg med förakt på studentupproren – ledda av en ”tysk anarkist”.
”Vi är alla tyska judar”, svarade studenterna i en väldig manifestation.
Facket CGT ville förvandla -68 till instrumentell lönekamp och inbjöd till kompromiss med högerregeringen. Kommunistiska fackledare och politiker som Jacques Chirac samlades till överläggningar i Grenelle och kom ut med 10-procentiga löneökningar och 33-procentig uppskrivning av minimilönerna.
CGT:s stolta förhandlare for till Renaults väldiga fabrikshall i klassiska Billancourt. Arbetarna svarade iskallt. De sa nej till överenskommelsen. Strejkerna gällde inte lönen; de handlade om värdighet, att bryta sönder gamla befälsordningar och hierarkier, om ”att få tid att leva.”
Den ideologin eller den sortens demokratisk-humanitära uppror kanaliserades via en annan facklig centralorganisation, CFDT, sekulariserad efter decennier som katolsk facklig rörelse. CFDT stod studenterna nära, och var intensivt upptagen med att utveckla den ideologi som ryms i begreppet ”autogestion”. Det kan uttydas som självförvaltning men sträcka sig ända bort mot system av arbetarråd. Än en gång Rosa Luxemburg mot Lenin. Eller André Gortz mot George Marchais.
Kring CFDT byggdes en andra vänster, antiauktoritär och antikolonialistisk.
De båda rörelserna ställdes mot varandra den 27 maj, då revolten var på väg att slutgiltigt definieras.
Kommunisterna hade mobiliserat en massiv manifestation som drog förbi presidentpalats och maktens boningar. Huvudparollerna löd: ”Folkets regering”. ”Ingen regering utan oss.””Folkets demokrati”.
Skräckslogans för en redan skrämd borgerlighet, som snabbt associerade till folkdemokraterna i öst.
Den andra vänstern med PSU, CFDT och studentrörelsen UNEF samlades samtidigt på Charlety-stadion, strax utanför Paris. Mötet ville enas om hur statens maktvakuum skulle fyllas och vem som skulle leda såväl den antiauktoritära vänstern som den blivande regeringen. Alla pekade mot Pierre Mendès-France, mannen som avkolonialiserade Indokina och som lämnat den borgerliga vänstern för att bli frihetlig socialist. Mendès, vänsterns moraliska föredöme, tackade nej.
Maktens tomrum väntade ännu på att fyllas.
I slutet av maj for den åldrande, periodvis skakade, presidenten de Gaulle till Tyskland, Baden Baden, för att förvissa sig om de franska truppernas lojalitet. Han fick den försäkran från general Jacques Massu, den man som ledde fallskärmstrupperna i slaget om Alger.
Presidenten kunde återvända och försäkra sina anhängare: Jag avgår inte. De svarade lojalt med en mäktig sympatimarsch till hans ära. Trikoloren ersatte de röd-svarta fanorna. Borgerligheten hade återerövrat politikens centrum. Det konfirmerades med en överväldigande valseger i slutet av juni.
När 1968 ska värderas, styckas upproren ofta i två delar: Den kulturella rörelsen och den politiska. En något förrädisk metod, som eliminerar den klassmässiga dimensionen av revolterna och reducerar dem till studenters tillfälliga gatuteater. Man kan lätt spåra en framgångsrik kulturreformism från -68. Den har att göra med sexualmoral, omdefiniering av den heliga familjens roll, starkare stöd för det sekulära, en väldig vitalisering av det kulturella skapandet. Regissörer som Chris Marker och Jean-Luc Godard är integrerade i historien om 1968.
En viss emancipation blev synlig men tog inte fart förrän i andra vågen av -68, då MLF, kvinnornas befrielserörelse, växte fram och byggde vidare på till exempel Simone de Beauvoir och Gisèle Halimi.
1968 födde individualismen och förberedde därmed för den nya kapitalismen, som förvandlade individen till konsument. Sådana sammanfattningar av försommaren för fyrtio år sedan är vanliga både från erkännsamma liberaler och stränga vänsterrepublikaner som Régis Debray.
68-försvararna säger: den individuella frigörelsen skulle följa av det sociala upproret. ”Jaget” var alltid förenat med ett ”vi”.
Under de mest hektiska majdagarna 1968 inviterades Jean-Paul Sartre till studenterna i Sorbonne. Han fick frågan: Är proletariatets diktatur nödvändig?
Sådana frågor ställdes på den tiden.
Sartre svarade: Det tror jag nog inte. Socialismen måste vara oupplösligt förenad med friheten.
Så enkelt och självklart var det inte -68. Politiken blev sekteristisk. För en tid fanns en lockelse till våld och terrorism, fast aldrig ens i närheten
av det i Italien och Västtyskland.
Några rörelser, främst trotskister, levde vidare efter 1968. Annars kom det politiska engagemanget mer och mer att fixeras vid fri- och rättighetskamper: för arbetslösa, hemlösa, för sexuella minoriteter, mot rasism.
Äldre franska marxister betraktar nedlåtande nymodigheterna, andra ser i dem en betydelsefull framväxt av nya sociala rörelser, beredda att utmana det etablerade samhället, fast inte så spektakulärt som för fyrtio år sedan.
”Glöm 1968”, skriver Cohn-Bendit: ”På den tiden fanns varje sig aids, miljögaser eller arbetslöshet.”
Kristin Ros, en amerikansk litteraturprofessor som skrivit en av de bästa böckerna om maj- 68, replikerar genom att peka ut två länge glömda gestalter som gjordes och gjorde sig synliga 1968: den kolonialiserade och arbetaren.
Det finns en förbindelse mellan de tusentals algerier som 1961 i Paris demonstrerade mot kolonialmaktens barbari och de algerier, förvandlade till löpande band-arbetare vid bilfabrikerna, som tog ledningen i strejkrörelsen sju år senare.
Man kan se ett spår från den långa traditionen av franska revolter fram till 1968 då arbetarna tog över sina fabriker och ställde krav på en annan och demokratisk produktionsordning. Själva symbolen blev klockfabriken Lip i Besançon, där arbetare och tjänstemän i några år styrde med framgång och förverkligade självstyret.
Sedan kom kravallpolisen och krediterna drogs in.
Lip-arbetarna hade i alla fall prövat den vackraste parollen från 1968: Var realistiska, kräv det omöjliga.