Därför vann han igen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-16

Ali Esbati om Ahmadinejad och valet i Iran

Det går förstås inte att utesluta förekomsten av oegentligheter i samband med det iranska presidentvalet. Samtidigt har valprocessen präglats av öppenhet och intensitet, ljusår från vad väljare i andra länder i Mellanöstern får lov att uppleva. Och mycket av fuskanklagelserna handlar om rykten, anekdoter och konspirationsteorier. Blockerade sajter på själva valdagen är illa men avgör inte ett val. Rapporterna om problem med valsedlar är fler och allvarligare, men inte heller det kan förklara miljontals röster på Ahmadinejad. Och i rapporteringen tycks det nu vara bortglömt att Ahmadinejad befann sig i klar ledning i flera av de opinionsmätningar som genomfördes före valet.

De tvångsmässiga dramaturgiska kraven i berättelsen om Mellanöstern har gett oss följande kontrahenter: en ondskefull, irrationell galning som med diffusa religiösa motiv vill atombomba Väst – åtminstone de västerländska värdenas koloniala utpost – mot en som föräras den generiska titeln ”reformkandidat”, som är ”västvänlig”, och som blir påhejad av hela folket minus de religiöst hjärntvättade.

Den iranska verklighetens komplexitet har därmed lyst med sin frånvaro i rapporteringen.

Ahmadinejad har fört en skicklig, populistisk kampanj. Han har den senaste tiden sett till att många fattiga fått varor, kontantstöd och pensionsrättigheter. Och han har iscensatt sig själv som frispråkig korruptionsbekämpare. I valet 2005 besegrade han Rafsanjani; tidigare president och parlamentstalman, och samtidigt Irans troligen rikaste man. Nu ställde Rafsanjani inte upp, men Ahmadinejad lyckades på sätt och vis göra honom till en tacksam motståndare igen. I den tv-sända slutduellen mot utmanaren Mir-Hussein Mousavi gick Ahmadinejad till hårt och oväntat angrepp på Rafsajani och hans söner, liksom andra tidigare ministrar som berikat sig i kraft av sina politiska positioner. Och den röran placerade han Mousavi – en del av den gamla maktapparaten, premiärminister i åtta år.

Mousavi har haft konkreta förslag om ekonomiska reformer, satsningar på forskning och kommunikationsteknologi för att bryta oljeberoendet, och ett avgörande och radikalt, men ganska nedtonat förslag om rätten till oberoende facklig organisering. I jämförelse med den folklige pietisten Ahmadinejad har han dock framstått som distanserad och otydlig. Ingen organiserad arbetarrörelse har kunnat backa upp honom, och det motstridiga stödet från de handelsmän som velat försvara sina affärsintressen, har i slutändan inte varit till en fördel.

Det är också Ahmadinejad som vunnit mest på västvärldens demonisering av Iran. Det finns brett folkigt stöd för en försiktig utrikespolitik och rätten att utveckla kärnenergi. Ahmadinejad har bara kunnat peka på att det är Iran som hotas – och att det strider mot revolutionens ideal att knäböja för orättfärdig nävrätt.

Men å andra sida igen. Den frustration och besvikelse som nu exploderat på gatorna i Teheran är högst reell. Demokratiska processer gör saker med människor. När folk har varit ute på gatorna till långt in på natten för att konferera, manifestera och debattera, är det svårt att bara slå av ljuset och säga att makten åter ska bli en strikt delegerad historia inom snäva ramar.

Ali Esbati