Kritikerns val
Gustav Borsgård om poesidebatten och misstänksamma recensenter
POESI(KRITIK)DEBATT. Poesin debatteras, och som vanligt är det inte lätt att säga exakt på vilket sätt. Som formspråk? Som objekt för kritik? Som arbetsvillkor? (David Zimmerman, Sydsvenskan 22 jan). Är samtidspoesin hälsosamt spretig eller objektivt passé? Rörande de estetiska frågorna vet jag inte om debatten bringar mycket klarhet, däremot har den på ett intressant sätt synliggjort olika kritikerideal. Bör kritiken erbjuda övergripande metaberättelser om poesin (Victor Malm, Expressen 14 jan) eller tvärtom hålla sig för god för sådana generaliseringar och ägna sig åt ett tålmodigt beskrivande av det den har framför sig? (Viola Bao, DN 18 jan).
Kritik är en knepig sak. Hur hårt man än kritiserar kommer man inte runt det faktum att man automatiskt erkänner, och därigenom skänker legitimitet åt, det man säger sig vilja avfärda. Om kritiken dessutom är raljant eller uppfostrande – om man som Mikaela Blomqvist riktar in sig på en karaktärsbrist hos motparten (GP 18 jan) eller som Viola Bao anklagar denne för att falla offer för ”det kritiska begärets främsta fetisch – att avslöja”– väcks misstanken om att Malm faktiskt var någonting på spåren, att irritationen måste komma någonstans ifrån.
Men nu låter jag förstås som ett typexempel på den misstänksamma kritiker som strävar efter att genomskåda ytan, de inbillade nyanserna, i syfte att uppdaga en djupt rotad sanning. Det gör Victor Malm också när han hävdar att samtidspoesin stelnat i sin form, blivit bekväm, uddlös, passé.
Vad är det som provocerar med Malms resonemang? Bristen på affirmativa motförslag? Det vore väl magstarkt om Malm, som litteraturkritiker, erbjöd ett recept: jo, poeter, det är såhär ni ska skriva i stället … Vilket han på sätt och vis gör när han, med Linnea Axelsson som gott exempel, pekar ut en möjlig estetisk riktning.
Men kanske är det inte bristen på motförslag som provocerar. Kanske är det, som Bao är inne på, Malms kritiska begär att avslöja snarare än att nyktert beskriva det han undersöker. Här kan man låta Malm tjäna som ett exempel på det filosofen Paul Ricoeur har kallat en misstankens hermeneutiker. Enkelt uttryckt kan detta beskrivas som en kritikertyp som – i Freuds, Marx och Nietzsches efterföljd – är ute efter att misstänkliggöra vår vardagliga förståelse av världen i syfte att avslöja dolda samband och förhållanden. Baos motförslag, att motstå begäret att avslöja till förmån för beskrivning, påminner i sin tur om den ”postkritik” som de senaste åren kommit alltmer på modet, företrädd av kritiker som Rita Felski, Toril Moi och Bruno Latour.
Postkritikens poäng är att den misstänksamma kritiken har nått vägs ände. Den är hämmad av sin egen pessimism, den avslöjar inte längre något av värde, den går miste om alla nyanser genom stora, svepande anspråk (samtidspoesin är ”objektivt passé”). I stället bör vi, menar postkritiken, ägna oss åt noggranna former av beskrivningar, försiktiga sammankopplingar. Kruxet är, som jag ser det, att postkritiken bränner till som mest när den ägnar sig åt misstänksam kritik av den misstänksamma kritik som den tar avstånd från. Postkritiken säger sig vara intresserad av beskrivning, men ägnar egendomligt mycket uppmärksamhet åt att svartmåla – och avslöja! – den misstänksamma kritik som föregått den.
Viola Baos text innehåller visserligen en förtjänstfull beskrivning av de senaste par decenniernas svenska poesi, vilket i sammanhanget är viktigt att lyfta fram. Men nog blir det en smula ironiskt när också Bao i en elegant slutkläm faller offer för det omtalade kritiska begäret genom sitt avslöjande av Victor Malm begär att avslöja.
Detta är ingenting jag är intresserad av att lasta Bao för – jag tror, till skillnad från henne, inte att kritiken gör sig kvitt sin misstänksamhet så lätt. Inte heller är jag säker på att den borde det.
Gustav Borsgård
Doktorand i litteraturvetenskap, Umeå universitet