Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Själskval & konflikter

Lennart Bromander ser en lyckad Norma på Göteborgsoperan

Katarina Karneús som Norma.

I den italienska bel canto-operan offras och dör kvinnor i parti och minut ofta efter att först ha blivit vansinniga. Ändå är bel canto-operan en total seger för kvinnan. Bel canto-operor har ofta namn efter en kvinna, som dessutom har den helt dominerande huvudrollen. Den manliga protagonisten är vankelmodig, feg och beter sig på alla vis förkastligt, medan den kvinnliga har mest och bäst att sjunga och vinner en total moralisk seger och får publiken helt på sin sida.

I den mest ikoniska av alla bel canto-operor, Vincenzo Bellinis Norma, har den eländiga tenoren, den fege och svekfulle Pollione, hela två överlägsna kvinnor mot sig, som beseglar sitt systerskap i ett par oändligt långa duetter, vars enda fel är att de inte är ännu längre.


Trots att Norma i sitt slag har något av en särställning sätts den upp relativt sällan, eftersom den kräver exceptionella sångerskor i de båda druidprästinnorna Normas och Adalgisas partier. Men det har Göteborgsoperan i sin ensemble, och Katarina Karnéus och Ida Falk Winland var båda fullkomligt magnifika vid premiären på Göteborgsoperan i lördags. Och då framför allt Katarina Karnéus i den ohyggligt svåra rollen som Norma, hon som i hemlighet har två barn med de romerske ockupanternas befälhavare Pollione.

Hon sviker sitt kyskhetslöfte och sitt folk men blir själv sviken av Pollione, som i stället lägger an på Normas kollega Adalgisa, vilken i sin tur solidariserar sig med Norma. Det här leder till själskval och konflikter, som Bellini gestaltar i sina berömda ”oändliga melodier”, där nyanserna och de psykologiska subtiliteterna ligger i sångarnas förmåga att rätt skifta klang och dynamik i rösten.


Katarina Karnéus gör detta helt makalöst, men själva hjärtpunkterna i operan är ändå duetterna med Adalgisa, och särskilt då andra aktens Mira o Norma, där Karnéus och Ida Falk Winlands röster brister ut i en hänförande gemensam samklang, samtidigt som de laddade emotionerna vibrerar. Det är magiskt.

Tomas Lind har den närmast omöjliga uppgiften att försöka övertyga som ynkryggen Pollione. Stéphane Braun­schweig regisserar, och att det råder en viss statisk stelhet i första akten har han inte lyckats skyla över (sedan hettar det till), men det är också svårt. Kläderna är litet allmänt grått moderna, och det förekommer tack och lov ingen druidkitsch. Orkestern under Giancarlo Andretta spelar med finaste fraseringsskärpa.

Följ ämnen i artikeln