Svenska värderingar - nu även i Danmark
Vi är på väg mot samma retorik som i grannlandet
Jämställdhet, yttrandefrihet, social tillit, internationell solidaritet, rättvisa och fördelningspolitik, arbetsmoral och ett levande föreningsliv, det är typiskt – danskt. Det slår två politiker, Bertel Haarder från Venstre och Dan Jørgensen från Socialdemokraterna, fast i varsin intervju i Berlingske Tidende (29 juni, 9 juli).
Ett sådant civilsamhälle som det danska, med frivilligorganisationer och folkbildning, finner man inte maken till någon annanstans, trumpetar Haarder. ”Det är rätt unikt danskt att vi progressivt beskattar dem som tjänar mest, och omfördelar så mycket som vi gör”, inskärper Jørgensen. Att arbeta och göra rätt för sig är också en typiskt dansk värdering.
Låter det bekant? Det är precis de här sakerna som vi de senaste veckorna har fått veta är typiskt svenska värderingar.
”Det handlar om att alla som kan ska jobba och göra rätt för sig”, säger till exempel Anna Kinberg Batra (Aftonbladet 6 juni), och pekar ut strävsamhet, samhörighet och frihet som typiskt svenska värderingar. Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescu adderar jämställdhet och yttrandefrihet (DN 6 juli).
Stefan Löfven klargör att ”Sverige är ett modernt och fritt land där rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är centrala värderingar” (Aftonbladet 15 juni). I Almedalen var han rent nationalprofetisk: ”Tänk om alla vi som älskar det kunskapshungrande, hårt arbetande, jämlika Sverige frågade oss själva: Var är min plats i detta? Vad är min uppgift? Vad är min plikt?” (DN 6 juli)
Tänk om, ja. Underförstådd i de här utsagorna är ju en fiendebild: att vissa inte vill göra sin plikt, inte är jämställda, saknar social tillit och så vidare.
Åtminstone Löfven tar fortfarande ogärna ordet invandrare i mun i det här sammanhanget, fast det ligger där och bubblar. Överhuvudtaget klingar snacket om svenska värderingar snömosigt – räck upp en hand den i hela världen som är emot kunskap, samhörighet och frihet.
De danska politikerna är däremot fullfjädrade i polariseringen mellan ”danskar” och ”utlänningar”. De pekar oförblommerat ut invandringen som skälet till att danskarna måste försvara sin fantastiska danskhet.
Men svenska politiker och debattörer är på gång. Sexualbrotten i Köln på nyårsafton gav dem en öppning. Nu pekar många mer än gärna ut invandrarmän som notoriska kvinnoförtryckare, tafsare och våldtäktsmän. Att kalla dem lata och rent allmänt dåliga är bara nästa steg.
Danska och svenska politikers prat om identiska nationella värderingar visar att det inte alls handlar om något slags folksjälar utan om politik och röstfiske. Chauvinistisk nationalism däremot, är nog en värdering, lika dansk som svensk.
