Lundgren och Haag är kul, men inte lika kul som förut
SVT mjölkar succén i nya julkalendern
SVT knaprar vidare på familjesuccén Historieätarna och utlovar en tredje säsong till hösten 2016. Få har väl missat att serien nu också dyker upp som julkalender, under namnet Tusen år till julafton och med premiär i kväll.
Introt är lovande: Erik Haag, Lotta Lundgren och en skock barn i slow motion till skön musik av Mauro Scocco, snajdade till tänderna i historiska utstyrslar. Ånglok! Kanoner! Stina Ekblads berättarröst är ett äventyr i sig: ”Tänk dig ett experiment …”
Tyvärr blir effekten ungefär densamma som när lagen i SHL störtar ut på isen i eld och rök. Det ser helfränt ut, men när matchen väl börjar blir det liksom tyst och tomt, och icing efter 16 sekunder.
Tempot i Tusen år till julafton är lunkande och dramatiken mer eller mindre obefintlig.
Åtminstone för mig känns formatet redan urladdat, och att man knådat in lite blek verklighets-tv av Bolibompa-modell i degen gör varken till eller från.
I stället för kändisar och experter håller man sig nu med en gisslan i form av barn som får äta sig framåt genom epokerna. I ett avsnitt är de stataryngel, i ett annat Gustav III. Då och då tas de åt sidan för ett förtroligt samtal med kameran. Hur var det? Hur smakade det?
Som lattjo historielektion för låg- och mellanstadiebarn funkar den här uppkokta gröten trots allt ganska okej, och bristen på spänning kompenseras hjälpligt av den serverade maten som antingen är fasaväckande (inkokt bäver) eller kuriös (Raketost), och tillagad av tv-kocken Tareq Taylor.
Den här gången slipper vi också se programledarna själva plåga i sig pölsan, men likväl tycks dessa ändå vilja vara i centrum mest hela tiden. Ni som tidigare har sett Erik Haag ligga och garvgny i sängen medan han blir insmord med klet kommer att få se det igen. Det är kul, men inte riktigt lika kul som förut.
Fotnot: Julkalendern visas både i SVT1 och Barnkanalen, klockan 7.15 och 18.45 på vardagar, klockan 8.45 och 18.45 på helger.
