Molly Johnson vågade skriva två gånger
Anneli Jordahl hyllar den skygga författaren från Hofors
Molly Johnson från bruksorten Hofors har dött. Hennes författarbana kan förefalla sorgesam. Lovorden för Pansarkryssaren 1955 gjorde henne förlamad av prestationsångest. Det blev bara två romaner. Som om Sara Lidman skulle ha skrivit Tjärdalen och tagit trettio år på sig att skriva Hjortronlandet. Sedan inget.
Molly Johnsons skygghet inför offentligheten är också omvittnad. Hon blev en doldis som skrev LL-böcker (lättläst för vuxna), hörspel och någon barnbok.
Men det går lika väl att vända på saken. Hur många författare lämnar efter sig något så underbart säreget som den samhällssatiriska Pansarkryssaren? En av de sensationella debuterna i svensk litteratur: ”… prosan är rykande nysmidd, exakt och otämjd, frisk och fantastisk …” skrev kritikern Ingrid Arvidson i Dagens Nyheter.
De flesta kvinnor från arbetarklassen debuterar i mogen ålder. Barnen ska helst vara utflugna ur boet och maken avliden för att skrivandet ska få utrymme. Men järnverksarbetardottern Molly Johnson (född 1931) var bara 24 år vid debuten.
Unga Molly fick romanidén när hon sett Sergej Eisensteins filmklassiker Pansarkryssaren Potemkin på Folkets hus-bion. Hon fantiserade hur ett slagskepp, med ryska matroser spanande på däck, dånade fram genom Hofors och räddade bruksarbetarna från deras slit i sot och buller. Hon skrev en av litteraturens häftigaste första mening. ”I en fruktansvärd maskintriumf pressade sig pansarkryssaren den gyttjiga ån framåt Grusviken.”
Romanen imiterar filmens montageteknik där dokumentära bilder varvas med associativt poetiskt flöde. Det svänger och larmar: ljudhärmande slingor, dialekt, sociolekt, ramsor. Kunde bli ett häftigt operalibretto. Eller musikal.
Pansarkryssaren förefaller sorgligt dagsaktuell. Här finns en – på den tiden ovanlig – kritik av kolonialismen som skulle få Jamaica Kincaid att hurra. I en globaliserad värld tvingas en stor del av mänskligheten arbeta under djupt ovärdiga förhållanden. Det drabbar alla. Luften är fylld av rädsla och våldshot.
Länge skrev författaren på en fortsättning på debuten. Självkritiken var rå. ”Ibland får jag för mig att jag gör mig till när jag skriver sån där konstprosa”, sa hon i Rallarros 1981. Den stilsäkra, men mer traditionella, Morbror Anders som gavs ut två år efter det fick tidningen Vi:s litteraturpris.
Tack Molly Johnson för att du vågade två gånger. Pansarkryssaren står ut och skimrar. En svensk klassiker. Och något av det bästa arbetarlitteraturen har frambringat.