Här har du dina siffror, Hedenmo
Petter Larsson om fakta som understödjer Metoo-uppropet
Journalistkåren reproducerade okritiskt Metoo-kampanjens påståenden om mycket utbredda sexuella trakasserier. Granskningen fick stå tillbaka, därför att syftet var gott och känslorna styrde.
Det är tesen som Publicistklubbens ordförande Anna Hedenmo lanserar på Expressens kultursida.
Hon har en del poänger. I Metoo blandades vittnesmål om allvarliga brott med vad som väl snarast är dåligt beteende, sexuella trakasserier ställdes jämte andra former av förtryck, och ibland låg händelserna långt tillbaka i tiden.
Så blir det ju lätt när en kampanj rullar på och rösterna kommer från så många håll samtidigt; här fanns ingen particentral som styrde budskapet.
Men förmodligen hade detta kunnat gå att beskriva tydligare i medierna.
Så långt är jag med, liksom jag delar hennes oro över att en del utpekade förövare namngivits utan uppenbar anledning.
En smula märkligt är dock att Hedenmo inte alls skiljer på hur olika medier har agerat. Bevakning och brister har ju trots allt skiljt sig åt, men här dras alla över en kam, utan namngivna exempel. Det kan väl möjligen bero på att en mer differentierad kritik svårligen hade kunnat kringgå att just Hedenmos egen tidning Expressen stått för flagranta karaktärsmord och svårmotiverade namnpubliceringar.
Men Hedenmo insinuerar också, utan att bidra med egna fakta, att den verklighetsbeskrivning av omfattande trakasserier som förmedlats skulle vara felaktig.
”Den annars så kritiskt granskande journalistkåren svalde tacksamt varje ny dags siffror över utsatta kvinnor i olika yrkesgrupper, och budskapet som kablades ut till tittare, läsare och lyssnare var glasklart: Kvinnor i dagens Sverige utsätts för sexuella trakasserier i en tidigare okänd omfattning, och i alla tänkbara miljöer och branscher. Ingen går säker”, skriver hon.
Underförstått: en mer kritisk granskning skulle ha givit en annan, sannare, bild. Jag är inte så säker på det. För vi vet trots allt en del redan, från helt andra källor än Metoo-uppropen.
Ett av de mer trovärdiga sätten att mäta brottslighet är att fråga folk vad de varit med om, exempelvis under det senaste året.
Det gör Brottsförebyggande rådet i Nationella trygghetsundersökningen.
Den senaste, som gäller 2016, visar att 4,1 procent av kvinnorna mellan 16 och 79 år utsattes för någon form av sexualbrott, från blottning till våldtäkt, enligt vad de själva uppger. Knappt vart tredje sådant brott var av mycket allvarligt slag. Det betyder att över 150 000 kvinnor i det här landet drabbades – under bara ett enda år.
Det är en tydlig ökning från åren 2005–2012, då andelen pendlade kring 1,5 procent, eller kring 50 000 personer.
Om man då för det första tänker sig att vi räknar på en tioårsperiod, blir det naturligtvis åtskilliga hundra tusen kvinnor med direkta egna erfarenheter, som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden.
För det andra: Metoo-kampanjen gäller ju inte enbart brott, utan också alla dessa sexistiska beteenden som inte når upp till att vara kriminella, som tafsande, sexualiserade kommentarer, tvivelaktiga sms.
För att få en uppfattning av omfattningen av detta får man vända sig till EU:s Byrå för grundläggande rättigheter, som 2014 intervjuade 42 000 kvinnor i alla EU-länder om deras erfarenheter.
Mot den bakgrunden vill jag nog påstå att Metoo trots allt någorlunda speglar de faktiska förhållanden i landet.
Här ställer man frågor om just det slags vanligtvis inte brottsliga sexuella trakasserier som Metoo uppmärksammat: ovälkommen beröring, kränkande sexuella anspelningar eller skämt, att någon skickat ovälkomna sexuella bilder eller sms, blottat sig, ställt påträngande frågor om personens privatliv eller stirrat på ett sätt som upplevts som kränkande eller hotfullt.
32 procent av de svenska kvinnorna uppgav att de utsatts för sådant under det föregående året. Medan åtta av tio uppgav att de utsatts någon gång efter 15 års ålder. Räknar man bort de minst allvarliga beteendena, som att glo på någon, ställa opassande privata frågor eller be om en dejt på ett påträngande sätt – sådant man kanske tyvärr får leva med i ett samhälle – så är siffran 22 procent.
9 procent uppgav dessutom att de utsatts för stalking under det gångna året.
Mot den bakgrunden vill jag nog påstå att Metoo trots allt någorlunda speglar de faktiska förhållanden i landet.
Att ”ingen går säker” är kanske en lätt överdrift. Men att en stor andel av Sveriges kvinnor har utsatts för någon form av sexuella trakasserier eller sexuellt våld är otvetydigt.