Att dela det verkliga
Ulrika Stahre om civil olydnad i filmens värld
Under 00-talet pågick i Utah en lukrativ affärsverksamhet som mötte det mormonska moraliska förbudet mot att se censurmärkta filmer med explicita vålds- och sexscener. Man kopierade populära filmer, klippte om dem och sålde eller hyrde ut. Om denna kulturs uppgång och fall berättas i Andrew James och Joshua Ligairis dokumentär Cleanflix. Upphovsrättsproblemen är delikata (Hollywood var inte så tolerant), liksom de estetiska. Å andra sidan: detta gjordes under större delen av decenniet illegalt och under märkliga täckmantlar. Civil olydnad, helt enkelt. Svår att försvara, men som en man i filmen påpekar så är det intressant när människor med hög moral möter sitt dolda Andra.
Göteborgs internationella filmfestival har i år ett övergripande tema som man lite flummigt kallat Sharing, och här glider filmen Cleanflix tydligt in. Att dela på, som i till exempel fildelning. Eller dela form, metod, som de konstnärer som visar film på Atalante under festivalen. Den mormonska filmklippningen skapade i princip nya filmer, vilket publiken som kommer till tals i dokumentären var nöjd med. Man fick se omtalade filmer, men utan att besudlas. En tydlig längtan till det normala, där inget kan sticka ut eller skaka om.
I filmen Lourdes, av den österrikiska regissören Jessica Hausner, möter vi också jakten på normalitet – genom det helt onormala miraklet. Filmen skildrar mästerligt hur religiös tro samarbetar med kommers i en strikt upparbetad ritual, där svårt sjuka kastas från hoppet om förändring till försäkringar om hur viktigt det är att acceptera sitt öde, försonas i själen. Alltmedan det friska premieras, avnjuts, hyllas som det centrala i ett liv. Lourdes blir en skildring av normalitetens sadism. Möjligen sker det ett mirakel till slut, men det grumlas av osäkerhet och blir en chimär, en öppen sådan. Sharing blir snarare Parting – skillnader mellan människor större än deras inbördes likheter.
Lourdes är liksom många europeiska filmer helvit. Som om en eller ett par skillnadsgörare fyller kvoten för ett möjligt berättande. I ett av Günter Wallraffs senaste journalistiska arbeten sminkar han sig svart och rör sig under ett år genom Tyskland som Kwami från Somalia. Filmen Black on White (regi Pagonis Pagonakis och Susanne Jäger) följer honom från fotbollsmatcher till klockköp och barbesök, till blottläggandet av rasism och omänsklig hånfullhet. Det är klockrent obehagligt, värre än värst. Problemet är bara subjektet. Det är för mig en gåta vad som egentligen är poängen med att en måttligt trovärdig Wallraff skådespelar något som andra journalister, eller hans bekanta, kunde gjort utan att sminka sig. Riktigt bisarrt blir det när han drar in en vän i filmen för att visa den rasism vännen redan vittnat om. Som om verkligheten blir verkligare när den vite mannen förklarar den.
Vad är sant i en film? Nästan inget förstås, utom själva det faktum att den finns. Ändå dealar flera filmer på festivalen med sin egen sanning. I Lourdes förblir det oklart vad som egentligen hänt, i Andrzej WajdasTatarak (Sweet Rush) skapas en metahistoria genom att huvudrollsinnehavarens man nyligen avlidit. Partier där hon berättar, ensam på ett hotellrum, glider över i den fiktiva storyn om en kvinna som förlorat sina båda söner i Warszawaupproret 1944. Den icke-fiktiva gestaltningen är filmad teater, Krystyna Janda talar som från en scen. En monolog riktad till ingen, till alla eller till en kamera.
Allt blir fiktion eftersom allt är gestaltat, samtliga filmiska förluster blir lika overkliga. Eller lika verkliga fångade av en sensibel blick. Filmmediets förföriska och manipulativa kraft (som ju var skälet till censurklippandet i Utah) trotsas eller skruvas vidare av två svenskspråkiga filmer, Simon Stahos Kärlekens krigare och The Anchorage av C.W. Winter och Anders Edström. Båda bygger helt på filmklyschor och konventioner, det händer knappast något i bild – det är den införstådda betraktaren som måste fylla i och skapa vidare. Också det en sorts sharing.