Barnbok - så funkar det
Petter Lindgren om hur fyra vuxenförfattare fintar sig till en yngre publik
Vilken bonde står i längden ut med att tilltalas på bönders vis, av en snubbe som i själva verket behärskar flytande latin?
Nu är barn förstås inte bönder och dagens författare är i allmänhet usla på latin, men jämförelsen säger ändå något om det besvärliga i att skriva för barn. I att verka inom en genre unik på så vis att den inte bara pekar ut läsaren som väsentligt annorlunda än författaren, utan också håller sig med antaganden rörande läsarens behov och intellektuella kapacitet.
Trots det är det i år ovanligt många ”vuxenförfattare” som gör ett försök, som Barbara Voors, Per Olov Enquist, Mikael Niemi och kultursidans Joar Tiberg, för att nämna några. Sätten dessa författare väljer för att finta sig ur den ojämlika berättarsituation som följer med genren är skiftande och ganska lätta att följa.
Tiberg iklär sig exempelvis fågelhamn och undslipper sig bara läten som ”pjyt, pjyt, pjyt” i sin fågelbilderbok Vad säger fågeln? (Alfabeta), medan Niemi i Skjut apelsinen (Rabén & Sjögren) använder sig av den kanske mest klassiska av författarkroppsfinter. Han berättar i första person, som vore hans roman om en vilsen gymnasiekille dennes upphittade dagbok. Men skrapa lite på ytan på gymnasiets svensklärare, Greger, så trillar där snart fram en massa åsikter om litteraturens (framför allt Majakovskijs) förträfflighet och frigörande kraft. Detta är också en utmärkt dragning, för då slipper Niemi stöta sig med läsaren genom att tjata om detta själv.
I brist på svensklärare kan en bohemisk moster duga. Åldringar är dock bättre, eftersom de också har fördelen av att kunna utgöra den självupptagna och skilsmässobenägna föräldragenerationens goda motpol. Släng in en far- eller morförälder i storyn, och du har en funktionabel behållare för din egen medkänsla med huvudpersonen, som eljest hade ekat som ett oskönt tomteskrockande ur marginalen.
Bäst i test härvidlag, eller möjligen sämst, är Per Olov Enquist som i Den tredje grottans hemlighet (Rabén & Sjögren) på samma gång framträder i rollen som morfader och sig själv i egen hög autentisk person. Detta i en språkligt njutbar men menlös skröna om hur han tillsammans med sina barnbarn och en Kalasjnikov rensar en värmländsk bergstopp från den litauiska maffian.
Även om denne barntillåtna Enquist (porträttlikt fångad av illustratören Katarina Strömgård) inte spolar kröken som i Ett annat liv (Norstedts), så fimpar han i alla fall för gott, under stor möda. I likhet med Hjoggböles n’Per Ola blygs han också inför att svära, för hans mamma hade förbjudit honom det när han var liten. Mina två söner, sex och nio år gamla, skiter förstås fullkomligt i vem Per Olov Enquist är, så för dem fungerar den här kurragömmaleken utan mankemang. En hyvens morfar, enligt deras mening.
Mest intrikat i år är Barbara Voors som i Emmy Moréns dubbla liv (Rabén & Sjögren) till och med ber sin unga huvudperson att ha överseende med föräldrarnas skilsmässa. ”Fråga din mamma varför hon var tvungen att skilja sig från din pappa och ta jobbet i Göteborg. Fråga henne på riktigt, utan att hata henne.” Och detta utan att det framstår som von oben eller som hämtat ur en bok i det nya skolämnet Livskunskap.
Voors knep är att hon låter sin huvudperson brevväxla med en vuxen upplaga av sig själv, och denna äldre Emmy Morén kan således mästra den yngre hur hon vill, utan att läsaren besväras. Snudd på genialt, om vi bara inte hade lämnats så i sticket vad beträffar den tekniska sidan av brevväxlingen. (Jag vill minnas att Oppfinnar-Jocke hade ett liknande mejlprogram i ett äventyr i Kalle Anka.)
Vuxnas sexualitet och känsloliv vidgås för övrigt oftast påfallande ytligt i ungdomsböckerna. Separationer framstår i regel som rena resonemangsskilsmässor, som hos Voors, där mamma känner sig kvävd, och otrohet kan omskrivas med sådant som att ”pappa har träffat en annan tant”.
När Cilla Naumann i sin novellsamling för unga, Kulor i hjärtat (Alfabeta), ändå bjuder på en dos riktigt sunkig vuxensex känns det därför som en ovanlig händelse, eller som ett smärre utbrytningsförsök ur genren. ”Han låg bredvid den röda ekan. Mitt på stranden. Han hade byxorna nedhasade vid fötterna och rumpan skumpade kritvit upp ned, upp ned i mörkret. Under homom låg inte Anna och Miriams morsa. Det såg man på klänningen.”
Barn- och ungdomslitteraturen omgärdas mer av konsensus än av hårdföra genregränsdragningar, även om ALMA-pristagaren Sonya Hartnett stod för en liknande när hon kom ut som vuxenförfattare häromåret, under pseudonymen Cameron S Redfern. ”Jag ville bara inte att denna bok skulle stå bredvid ungdomsböckerna på biblioteket”, skrev hon på omslagets innerflik, som förklaring till var för hon gav ut Landskap med djur (Weyler förlag) under påhittat namn.
Vad romanen handlar om? Jo, om just vuxna som är otrogna, har massor av sex och hjälplöst går ner sig i kärlekens träsk.
Någonstans i det där träsket dväljer sig uppenbarligen gränsen till vuxenlitteraturen, åtminstone just nu. En eller annan underrättelse från andra sidan lär hur som helst inte skada barnen, och kan säkert komma väl till pass när de sedermera blåser dammet av Stolthet och fördom eller Anaïs Nins dagböcker.
