Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Kultur – inget för amatörer

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-08-26

Jasenko Selimovic svarar på kritiken mot liberal finkultur – och går till attack mot vänstern

Kulturen måste professionaliseras och smalnas av, skriver folkpartisten Jasenko Selomic som svar på Malin Krutmeijers kritiska artikel i måndags om liberalernas syn på kvalitet.

”Vänstern har utvidgat kulturbegreppet till allt möjligt”, menar Selimovic. ”Kulturen blir då betydelselös, en sorts lek för sysslolösa.”

I Aftonbladet (23 augusti) angriper Malin Krutmeijer min liberala kulturpolitiska syn. Hennes största problem verkar vara att det är lätt att hålla med mig. Mina efterlysningar av större kvalitetsutbud på SVT och mina uppmaningar till kvalitetsbaserad kulturpolitik omfattas, enligt henne, av alla. Därför undrar hon indignerat vilka som är emot. Denna plötsliga liberalisering av svensk kulturpolitik vore naturligtvis fantastisk – om det vore sant.

Låt oss titta vad som står i vänsterpartiernas partipolitiska program. Miljöpartiets Esabelle Dingizians kulturidé baseras exempelvis på att trädgårdskultur ska kunna få en terapeutisk roll i vården ( Svenska Dagbladet 14 juli). Socialdemokraternas Leif Pagrotsky vill å sin sida bygga ut Rot-avdraget samt skapa Access-jobb och på detta sätt göra kulturpolitik till en del av vår konjunkturpolitik (SvD 4 juli). Och Vänsterpartiet vill satsa på de kulturovana. Kulturpolitiska vinnare på vänsterpartiernas förslag är trädgårdsintresserade, byggarbetare, arbetslösa akademiker, samt människor som inte mår bra och som kan använda trädgården i stället för piller. Jag har inget emot dessa grupper, men var hittar Krutmeijer satsningen på kvalitet i dessa förslag? I den rödgröna kulturöverenskommelsen hittar min dator ordet kvalitet – noll gånger.

Det finns bara två grupper som inte har någon självklar plats i vänsterns kulturpolitik: de som professionellt sysslar med kultur och de medborgare som är genuint kulturintresserade. När SvD frågar Pagrotsky varför konstarterna har så liten plats i kulturprogrammet svarar han: Det (kulturprogrammet) är inte organiserat så. Aha. Då så. Eftersom Krutmeijer undrar vilka jag menar inte ska få del av kulturarbetarnas pengar kan hon leta bland en hel del trädgårdsarbetare, rehabiliteringshjälpare och andra konjunkturpolitiska åtgärder.

Vänsterns sätt att betrakta kulturen på har skapat två stora problem. Det första är att kulturbegreppet har utvidgats till att omfatta allt möjligt. Men när allt blir kultur eroderar kulturens värde. Nivån sänks till den grad att kulturen blir betydelselös. Kulturen blir då någon sorts lek för sysslolösa som kan utföras på fritiden.

Det andra problemet är att denna politik skapar usla villkor för kulturarbetare. Svensk kulturarbetsmarknad är redan i dag Margaret Thatchers våta dröm: inga barriärer för att komma in, väldigt låga trösklar och en nästan helt avreglerad marknad med usla villkor som resultat. I princip kan vem som helst kräva del av kulturpengar – vilket tydligt framgår i exemplen ovan. Det resulterar i dåliga villkor och kulturarbetarnas låga status. Det egendomliga är att samtidigt som vänsterpartierna erkänner att situationen är sådan, vill de bredda kulturbegreppet ännu mer.

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras. Kulturarbetare är välutbildade människor vars kompetens måste respekteras. De har ägnat sitt liv åt kultur – inte för att rehabiliteringspatienter, kulturointresserade och turister ska tvingas genomlida deras konster – utan för att de vill framföra sin konst för människor som uppskattar det de gör, som tycker att kulturen har ett värde i sig. Som inte läser en bok för att bli friska utan för att de tycker om att läsa.

Ska vi höja kulturens status och förbättra kulturarbetarnas villkor måste vi förändra synen på kultur. Kulturfältet måste smalnas av och vi måste börja premiera kvalitet. Den kunskap och erfarenhet som professionella konstnärer har måste bli värd något. Det är orimligt att landets främsta konstnärer ska tigga om pengar och motivera anspråken med att det ska vara till nytta för trädgårdsbranschen.

Vi måste ge tillbaka kulturen och kulturarbetarna status genom att utforma ett finansieringssystem som belönar kvalitet. Det innebär också att vi börjar efterfråga konstnärligt kunnande och meriter vid chefstillsättningar och befriar kulturinstitutioner från chefspolitruker vars enda kompetens är att de vet vilken departementsdörr de ska knacka på.

Det som krävs är en idé om hur vi möjliggör för konstnärer att utföra sitt jobb med respekt i stället för med a-kassa. Denna kultur skapas inte med vänsterpartiernas förslag.

Kvalitetsproblematiken går djupt in i vänsterns världsbild, vilket Krutmeijer illustrerar väl. Hon efterlyser en kvalitets­kultur samtidigt (!) som hon relativiserar kvalitetsbegreppet. Krutmeijer slutar sin artikel i en längtan efter Bourdieus koppling mellan smak och sociala faktorer, såsom beskrivet i hans Distinktionen (1979). Och landar i samma problematik som vänsterhusguden Bourdieu har blivit sönderkritiserad för: relativism. Om uppfattningen om kvalitet är determinerat av bland annat klass, kön, etnicitet och social status, finns ingen kvalitet utanför dessa begrepp. Då finns det bara en mängd olika smaker vars relevans man aldrig kan ifrågasätta.

I denna relativiserade värld blir kvalitetsdokumentärer lika mycket värda som Bingolotto eller dokusåpor. Och Krutmeijers insisterande på att SVT ska göra större plats för det hon gillar förvandlas till ett försök att dominera andra. Då kan SVT lugnt svara att den marginella grupp som Krutmeijer tillhör redan är överrepresenterad i SVT:s utbud och att SVT:s uppdrag är att vara en television för alla. Ingen ska minsann predika för andra vad som är kvalitet.

Just här, i den här punkten på den politiska cirkeln, träffas vänstern och tok-nyliberaler. Utifrån olika startpositioner enas de om att en relativistisk och värderingsfri värld utan pekpinnar är den bästa av världar. Men den värld ni eftersträvar är en meningslös, tom och statisk värld, där utrymme för dialog och kritisk granskning av andras världsuppfattningar har försvunnit. Och där både samhället och individer har missat chansen till utveckling och emancipation.

Jasenko Selimovic

Riksdagskandidat för Folkpartiet

PS. Krutmeijer tycker att jag bör svara på frågan vilka institutioner som inte uppfyller kvalitetskriterier. Vad hon inte förstår är att i ett demokratiskt samhälle gör vi skillnad mellan politiker på den folkvalda nivån som sätter upp ramarna, och experter på tjänstemannanivån som tar de konkreta besluten. Trots min sakkunskap föredrar jag i min nuvarande roll att hålla armlängds avstånd. Det ord som vänstern alltid haft så lätt att glömma betydelsen av.