och mindre politik
Göran Greider går hellre på Peace & Love än politikerveckan i Almedalen
Du ska inte dit?
Jag hör den flämtande förvåningen hos radioproducenten som planerar en debatt om Almedalen när jag säger att jag inte ska dit.
Varför förstöra sommaren med en personalfest för medier och politiker? Mina dahlior är viktigare.
Nästan varje år har jag bojkottat Almedalen men först nu får jag allt oftare höra ett tankfullt, liksom längtansfyllt - Ja, du gör ju rätt. I gårdagens Aftonbladet hördes ur två artiklar samma utrop.
Veckan efter midsommar går det här landet in i ett annat tillstånd. Om kvällarna är vackra släpper tv-rutan sitt grepp om oss. Tidningar ligger halvlästa på verandabord och på balkonger. Den medialiserade världen förlorar terräng och eftersom många semestrar med en fot i närmast föregående historiska epok - agrarsamhället - blir vädret och svalorna viktigare än Reinfeldt eller Löfven.
Precis när semestrarna börjar finns en sommarens utopiska punkt där alla andra värderingar än just effektiviteten i arbetslivet plötsligt betyder något; även karriärmänniskor upptäcker att de har barn, en gammal mamma, en trädgård eller rentav att de bor på en planet och inte bara i en lägenhet eller en villa.
Vad är det där för främmande varelser i fjärran? Det är politikerna. Vi avpolitiseras. Det är som om smink tvättas bort från alla ansikten. Att jag, som vänsterintellektuell, alltmer hoppas på avpolitisering är inte så konstigt: Vi lever i den mest politiserade eran någonsin i historien, men politiseringen kommer uppifrån, från medier och politiska PR-makare.
På Peace & Love-festivalen tycker jag egentligen bäst om de där underbara eftermiddagstimmarna innan konserterna börjat på allvar, ja långt innan Rihanna hunnit komma försent eller Kent framkallat ett störtregn. Fria, karnevaliska timmar med sömngrus i ögonen och förväntningar i luften. Folk tar ett kliv ut ur sig själva. De går och driver, slipper skolan, jobbet, arbetslösheten.
En blixt slår ned men allt fortsätter.
En nittonåring lägger sig i en hängmattas vaggande kokong, flyger en timme senare ut som fjäril. Man tror att någon fått en frisbee rakt i ansiktet, men hen äter bara en langos. Människor ser sig om med den nyfikenhet de inte haft tid med under året.
Plötsligt hör de författaren Björn Forsberg tala om ett totalt annorlunda samhälle, bortom tillväxten, på andra sidan den resursvägg civilisationen nu rusar in i. Och det syns att de är mottagliga för något annat. Inga häftiga motargument. Ingen debatt. Bara öppet, förvånat lyssnande. Politiken rinner av deras hjärnor och nakna överkroppar.
På Almedalsveckan har jag, de gånger jag varit där, aldrig sett en förvånad människa.
Almedalen är en gyllene medial bur för den rådande ordningen. Längst inne i den buren diskuteras på torsdag – i ett arrangemang av Kulturrådet – frågan: Är läsning en klassfråga? Medverkande: Helena von Zweigbergk och Bengt Ohlsson. Eh?
Samhällsdebatt som liberal medelklassincest?
Som tur är bryr sig få så här års om burfåglar. Jag hör nästan aldrig något Almedalsutspel dyka upp i ett fritt sommarsamtal utanför Visbys ringmurar - utom när något sant karnevaliskt inträffar, som när Schyman brände upp 100 000 kronor.
Jodå, också Peace & Love är ett medialt event; P&L-ledningen är till och med i Almedalen. Det var länge se bruksortsgrabben Jesper Heed engagerade det totalt okända bandet Mando Diao för en första festival. Men bara att det heter Peace & Love! Att temat är En ny värld! Ja, att vanliga ungdomar - det vackraste som finns - väller in på området!
På lördagseftermiddagen, strax efter A Tribute to The Band eller om det var efter att Rebecka och Fiona haft fladdrande röda fanor på scenen, får jag syn på Arne Hegerfors i det där sommarutopiska tillståndet, fritt vandrande på festivalområdet: Jag haffar honom och intervjuar honom i Dala-Demokratens tält. Vi pratar fritt om fotboll, krig och gemenskap och den växande skaran framför oss består av den vakna väljarkår som aldrig finns i Visby under Almedalsveckan.
