Olof Palme – den första kulturkrigaren
Allt som dagens nationalkonservativa hatar levde i honom
Det råder ingen brist på fotografier av Olof Palme där det syns att han är medveten om sin intelligens. Ett maffigt exempel är från 1944, på presslegitimationen från Svenska Dagbladet. Det är som om han hånler åt sin egen stolthet över att ha skaffat det.
Eller så skelar han bara lite med ögonen, vad vet jag. Gudarna ska veta att jag läser in allt möjligt i det som Martin Gore kallar ”charmerande defekter”. Vi kör den enklaste förklaringen också, så får ni välja: den unge Olof kanske bara vill se ut att vara uppgiften vuxen.
Klipp till valsegerkvällen 1982. Här kommer – boken jag bläddrar i är Henrik Berggrens och Jacob Forsells Palme – Ett liv i bilder (Bokförlaget Max Ström), en av årets riktiga skatter på bokrean – en alldeles skrattretande amerikansk bild. Palme, nu åter på väg att bli statsminister efter sex år som oppositionsledare, sitter i en bil som någon annan kör och gör ett V-tecken som någon annan uppfunnit.
Det enda hans leende nu signalerar är lättnad: över att inte ha förlorat ännu en gång, över att inte ha svikit rörelsen som älskar honom så besinningslöst, över att få vara den där statsmannen igen på riktigt och inte bara den där ovanligt ilskna 1 maj-talaren.
Jag gillar inte den där bilden; jag gillar inte den makthavare Palme då hade blivit. För det han blivit var ju inte bara äldre utan latare, vilket inte är någon ovanlig kombination, som vi alla vet och fruktar, men faktiskt inte heller utslaget av någon orubblig naturlag.
Åh, den där trötta segerbilden rymmer så mycket; det är så mycket som man ser har hunnit lagras inom honom. Inte bara de nu redan sjudande Boforsaffärerna, utan hela vapenexportskiten i största allmänhet och hur illa den klingade med pratet om internationell nedrustning. Inte bara de många kompromissernas ofrånkomliga, insugna grus i själva motorblocket utan också det kanske absoluta lågvattenmärket i Palmes karriär: det där han går upp i riksdagens talarstol och missbrukar sin retoriska begåvning för att rädda skinnet på Lennart Geijer, i olika omgångar utpekad som sexköpare av minderåriga. ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen”, mästrar Palme.
För att tala klarspråk: han föredrar alltså i det skedet att försvara en makthavarkollega framför prestigeförlusten det skulle innebära att ta avstånd från honom, och han använder dessutom både sitt ämbete och sitt parti, ett parti som älskar honom förbehållslöst, till sköld åt medarbetaren. Det hade han, i vårt tidevarv som allt elände till trots åtminstone har mindre tålamod med manschauvinism, inte kommit undan med idag.
Men problemet var inte att Palme bara tyckte de där sakerna, problemet var att han hade rätt
Nog fanns det skäl att vara arg på Olof Palme mellan varven. Hatet däremot, det berömda, det outsinliga, det var något annat. Det hatet bottnade i att han utstrålade – och lät, herregud, lyssna på några gamla klipp med karln! – som om han tyckte att motståndarna var dummare än han själv. Dummare i huvudet, kortsiktigare, fulare i hjärtat. Även detta hade hans fiender kunnat tåla, eller bota för stunden med några tallrikar musslor och champagneflaskor på Sturehof. Men problemet var inte att Palme bara tyckte de där sakerna, problemet var att han hade rätt. Det var det de aldrig kunde förlåta honom.
Ingvar Carlsson skriver i förordet till fotoboken såhär: ”Han gjorde Sverige känt i omvärlden och han förde världen in i det svenska folkhemmet”. Det är välformulerat – Carlsson är en av sorgligt få politiker vi haft som skriver bra och utan vare sig konsultklafs eller självömkan – men som så mycket annat retoriskt välformulerat är det bara en del av sanningen. För Palme förde också som ingen annan in kulturkriget i Sverige, det som rasar än i dag. Hör man skotten eka på Sveavägen utan att också höra ett inbördeskrig ta fart, då hör man dåligt.
Allt som dagens nationalkonservativa hatar levde i Palme. Han inte bara intresserade sig för människornas situation i tredje världen, han lät dem omforma honom. Tvärtemot eftermälet han har om att aldrig ha lyssnat på andra så var det ju precis det han gjorde. Han tog intryck, som när han i unga år liftade och luffade sig igenom den amerikanska Södern. Han lät människor tränga in.
Och så tungan. Vass, ja ja. Men ordet vi söker är silkeslen.
Olof Palme uppfattades kort sagt som en kvinnlig man. (Och då har vi inte ens pratat om kroppsspråket. Benen ofta korsade, armarna likaså, som om han vill dra uppmärksamheten från sina bröst.)
Och kulturkriget, vad det än svamlas om i debatterna, handlar inte om invandring eller bögar eller bilkörning. Kulturkriget handlar om att män som hatar kvinnor har fått upp vittringen på det de under 40-talet brukade kalla ”slutsegern”.
Såhär avslutar Henrik Berggren sin vackra, fenomenala Palme-biografi – boken är i själva verket mer än så, den är en biografi över hela vår moderna nation – Underbara dagar framför oss: ”Sveriges mest internationelle politiker dog i hjärtat av den stad han levt hela sitt liv i – mindre än en kilometer från sitt barndomshem, ett hundratal meter från det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen, bredvid den kvinna han varit gift med i nästan trettio år.”
Berggren blev skandalöst nog inte ens nominerad till Augustpriset för sin litterärt ljuvliga, mödosamt genomarbetade bok. En som däremot gick och vann det priset är kärleksromanförfattaren och DN-tänkaren Lena Andersson. Andersson har nyligen skrivit förord till en bok där en Palmespanare på något slags allvar verkar hävda att Lisbeth Palme var den egentliga måltavlan den där kvällen, och att hon sedan medvetet har försökt sabotera mordutredningen.
I den här frågan samarbetar Lena Andersson också med Göran Lambertz.
Det var mycket som dog den 28 februari 1986, och ännu mer har dött sedan dess. Sans, vett och anständighet får de sorgligaste runorna på den listan. Intelligensen – den riktiga intelligensen, och inte den poserande, spelat sökande, självutnämnt sanningssägande variant som Lena Andersson företräder – den intelligensen förtjänar den argaste runan av alla.
Jag tittar en gång till på bilden av Palme på presslegget. Gör det ni också, om ni har lust. Och minns hur det var en gång, det här landet; hur det var när ett ungt ledarskapsämne faktiskt kunde visa prov på både charm, skärpa och generositet. Skänk då också gärna en tanke till Lisbeth Palme och sönerna, som på närmare håll än alla vi andra fick uppleva hur folkhemsförsöket mödosamt, mödosamt byggdes upp – och sedan på någon sekund bara mördades bort.
Nu ligger mörkret så tätt att det enda som lyckas gnistra igenom är den förbannade dumheten.