Stadens livspuls – nu en dödlig fara
Jonathan Metzger om hur corona river omkull vår tids urbana affärsmodell
Den ständigt kontroversielle tyske filosofen Martin Heidegger menade att människan lever sitt liv mot döden, det vill säga med insikt om att den egna döden förr eller senare är oundviklig.
Coronapandemin verkar också, inte oväntat, ha utlöst en epidemi av dödsångest med en allmänt förhöjd nivå av neurotisk osäkerhet. Nypublicerade vetenskapliga studier från Kina och USA tyder på att pandemin sammanfaller med en trefaldig ökning av symptom på GAD – generaliserat ångestsyndrom. I båda länderna uppvisar över en tredjedel av befolkningen tecken på detta tillstånd.
De av Heidegger inspirerade existentialisterna ansåg att en stark rädsla för döden många gånger är ett tecken på en mer abstrakt rädsla för livet självt och dess nycker. GAD anses också av den moderna psykiatrin vara relaterat till en djup upplevelse av osäkerhet och kontrollförlust.
Det som är så speciellt med covid-19 är ju inte dess extrema dödlighet. Till skillnad från sjukdomar som rabies, som obehandlad har en dödlighet på närmare 100 procent, eller MERS-viruset med en dödlighet på ungefär 35 procent, beräknar Folkhälsomyndigheten att dödligheten i covid-19 globalt ligger någonstans på 0,5-1 procent.
Att exponeras för corona är alltså ingen dödsdom. Det som snarare kännetecknar viruset är dess oförutsägbarhet. Du kan smittas, om du smittas kan du få symptom, om du får symptom kan dessa bli allvarliga och då kan du dö – eller inte. Snarare än en säker död, tycks covid-19-smittan således mer symbolisera en osäker tillvaro.
Lite likt livet självt framstår en exponering för coronaviruset som att kasta en tärning. Filosoferna kallar sådana situationer aleatoriska, efter det latinska ordet för tärning: alea.
Människan har i alla tider utvecklat sätt att förhålla sig till denna livets oförutsägbarhet
För den franske filosofen Gilles Deleuze kännetecknas livet överlag av en sådan fundamental oförutsägbarhet. En vanlig vardag finns det vissa händelser som är mer sannolika än andra – men även de mest osannolika saker inträffar faktiskt regelbundet.
Dessa oförutsägbara och okontrollerbara aspekter av livet är i sina bästa stunder charmiga och lyckobringande, som när du plötsligt träffar en gammal förlorad vän från en annan kontinent i kön på det lokala snabbköpet; men i sina värsta fall katastrofalt tragiska, som i den ändå reella risken på 1/15 300 att du någon gång i livet ska träffas av blixten.
Människan har i alla tider utvecklat sätt att förhålla sig till denna livets oförutsägbarhet. Från stoikernas och buddhismens upphöjande av jämnmod och uthärdande till en dygd, till driften att kontrollera tillvaron eller i alla fall få en känsla av det, genom att aktivt försöka manipulera tärningen – att producera säkerhet.
Det sistnämnda kan yttra sig i allt från högst vardagliga vanor på en individuell nivå (ta på sig gummistövlar om det åskar – och nej, det ger inte effektivt skydd), till mer spektakulära projekt på en övergripande samhällsnivå.
En av de centrala teserna i idéhistorikern Michel Foucaults senare arbeten var att driften att kontrollera livets förutsättningar, biopolitiken, går som en röd tråd genom de moderna västerländska staternas utveckling. Den medicinska epidemiologiska vetenskap som vi alla har en relation till i dessa tider är ett av de kunskapsområden som utvecklats inom ramen för denna biopolitiska ambition.
Det paradexempel som Foucault valde att inleda den föreläsningsserie om säkerhet, territorium och befolkning som han höll vid Collège de France 1977-1978 var dock ett annat: stadsplanering.
Den västerländska filosofiska traditionen har överlag betraktat staden som ett skyddat rum som stänger ute vildmarken och möjliggör civilisationens blomstring. Men staden i sig själv, och den sammanträngning av kroppar den består av, genererar sina egna risker.
Foucault noterar att de franska stadsplanerarna redan på 1700-talet förstod att städers välstånd bygger på en cirkulation av kroppar, varor och idéer
Enligt en folklig sägen representerar Amsterdams symboliska tre kors en önskan om skydd mot eld, översvämning och pest. Detta är sannolikt en vantolkning av tecknens ursprungliga innebörd, men ger en fingervisning om de hot som genom historien hållit den stadslevande människan vaken om natten.
Något som komplicerar säkrandet av staden är att det inte räcker med att bygga höga murar för att utestänga dessa faror. Foucault noterar att de franska stadsplanerarna redan på 1700-talet förstod att städers välstånd bygger på en cirkulation av kroppar, varor och idéer inom staden och mellan staden och dess omvärld.
Men om både stadens livspuls och dess största hot skapas genom mötena av dessa flöden – hur kan statsmakten säkerställa att de inte går över styr? Det blev den moderna stadsplaneringskonstens huvudproblem.
Det finns dock en gräns när ambitionen att förbättra förutsättningarna övergår i ett begär efter total kontroll. Foucault menade att stadsplanerarna gav upp den drömmen redan under 1700-talet, för att i stället slå sig till ro med en blygsammare ambition att försöka påverka stadens komplexa system på marginalen.
Man kan dock fråga sig om det skiftet någonsin till fullo slog igenom när man betraktar de högmodernistiska planerarnas new towns och ”stadssaneringar”, eller – för den delen – samtida totalistiska arkitektoniska ambitioner så som de framför allt yttrar sig i auktoritära stater.
Spänningen mellan maximerade flöden och bibehållen säkerhet löper hur som helst som en röd tråd även genom den samtida stadsplaneringen. Mycket av senare års stadsutveckling har eftersträvat byggandet av säkra och samtidigt ”attraktiva” stadsmiljöer.
Det senare har ofta syftat på stadsmiljöer med en tillräcklig täthet av boende och verksamheter för att uppnå de av stadsplanerare så eftertraktade ”Jacobs-externaliteterna” – den unikt urbana karaktär som enbart uppnås när en tillräcklig koncentration och blandning av verksamheter och samhällsfunktioner sker inom ett och samma närområde, och som namngetts efter den bland samtida stadsplanerare närmast helgonförklarade urbanteoretikern Jane Jacobs.
Genom smittans karaktär och egenskaper är plötsligt den täthet och cirkulation av kroppar som är stadens hela existensgrund i sig själv en dödlig risk
I strid med Jacobs principer har ändå många västerländska stadskärnor – delvis på grund av det starka säkerhetsfokuset – i dag omdanats till något som liknar generiskt sterila underhållningsmaskiner för de mer konsumtionsstarka grupperna i samhället, en utveckling som exempelvis kan skönjas i kvarteren runt New Yorks Times Square, längs med Amsterdams Nieuwendijk och Stockholms egen Drottninggatan.
Men, som ett gammalt jiddisch-ordspråk säger: ”människan planerar och gud skrattar”. I dag har covid-19 ställt hela denna urbana affärsmodell på ända. Genom smittans karaktär och egenskaper är plötsligt den täthet och cirkulation av kroppar som är stadens hela existensgrund i sig själv en dödlig risk. Ingen kan längre känna sig trygg när de överhuvudtaget har andra människor i sin närhet.
Heidegger hade för sin del nog inte varit så imponerad av stadsplaneringens fokus i vår tid. I hans ögon var sökandet efter förströelse såväl som säkerhet tydliga symptom på ett ”inautentiskt” liv som inte på riktigt konfronterar insikten om sin dödlighet.
Men om vi inte är lika stränga som den elitistiske Heidegger kanske vi trots allt kan uppbåda någon grad av sympati för att människan med sitt i grunden osäkra och korta liv ändå eftersträvar både nöje och trygghet.
Samtidigt påminner covid-19 oss om fåfängan i drömmen om full kontroll över livets förutsättningar. I den typ av sammanvävda komplexa system som utgör människans livsmiljöer – inte minst de urbana – framstår detta som en i grunden omöjlig ambition.
Vilken grad av ansträngning som är rimlig i jakten på den vanskliga drömmen om säkerhet – och vilka avkall på andra viktiga värderingar vi bör vara beredda att göra för att försöka uppnå den, finns det däremot inget givet svar på. Coronapandemin tvingar oss att konfrontera denna fråga på nytt – som individer och samhälle.
Jonathan Metzger är professor i urbana och regionala studier, KTH.
<div data-tipser-pid="5ebe6bbcc6c04b00018e5ff6" data-tipser-view="compact"></div>