Så in i Norden bra faktaböcker prisas
Hållbar litteratur av Kerstin Ekman, Peter Englund och Yvonne Hirdman får priset Skandinavisk sakprosa
Sakprosan är i dag den främsta formen av folkbildning, ett sekelgammalt projekt som snart riskerar att klämmas ihjäl mellan nättroll och falska nyheter.
Den skiljer sig från akademiska verk, eftersom den för att ha god hållbarhet och verkan, bör vara välskriven och inte förutsätta alltför omfattande förkunskaper hos läsaren, samtidigt som den ska kunna ge även den läsare som är kunnig i ämnet något.
När nu de tio bästa sakprosatitlarna från Danmark, Norge och Sverige har valts ut så har man tittat på verk som kommit ut ända sedan 2000.
Hållbarheten, en faktor som har betydelse för den goda sakprosan, har alltså prövas, och uppdraget för niomannajuryn måste ha varit omfattande. Den har bestått av akademiker och kulturskribenter från de tre länderna. De svenska delegaterna har varit Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, kulturjournalisten Ulrika Knutson och litteraturvetaren Anna Jungstrand.
Projektet drivs av Aftonbladet, danska Weekendavisen, Morgonbladet och Norsk Litteraturfestival i Norge, samt den norska nättidskriften Broen-xyz. Finansiärer är Nordisk kulturfond, Fritt Ord och den norska facklitterära författarförbundet. Uppmärksamheten har i Norge och Danmark varit omfattande, i Sverige mindre.
Trettio titlar nominerades, tio prisades och presenterades på Lillehammers litteraturfestival fredag 1 juni.
Tre svenska titlar räckte ända fram, Kerstin Ekmans Herrarna i skogen (2007), Peter Englunds Stridens skönhet och sorg (2008) och Yvonne Hirdmans Den röda grevinnan – en europeisk historia (2010). Både Ekmans och Englunds böcker är väl spridda och lästa, så även Hirdmans historia om sin egen mors liv som nav för att skriva om mellankrigstiden. Boken belönades med Augustpriset 2010.
Två axplock från våra grannländers vinnarböcker. Den norska Klassereise – en livshistorisk essay av Karin Sveen. Verket kom ut 2000 och anses vara den som gjorde begreppet klassresa till var mans egendom i Norge. Hennes bok har en personlig utgångspunkt, hon var den första i sin familj att få tillgång till högre utbildning då hennes föräldrar bekostade hennes studier på latinlinjen i det tidiga 60-talet.
Mer intressant, menar Sveen, är Statens Lånekasse, det norska studielånet, som infördes 1947 och därmed gjorde utbildning möjlig för alla, oavsett bakgrund. Sveen menar att tyvärr så försvann idén om upplysningstanken med tiden, och banade så väg för populismen och Fremskrittpartiets framgångar.
Klassereise är en bok som sakta men säkert fått spridning och gjort avtryck. Just så som folkbildande sakprosa verkar.
1864 är ett märkesår i Danmarks historia. Det var då det dansk-tyska kriget utkämpades mellan Danmark och framför allt Preussen och Österrike. Kriget har kallats danskarnas Vietnamsyndrom. Man slogs om hertigdömet Schleswig, som man förlorade (man återfick senare den norra delen), och än i dag återkommer årtalet i skilda sammanhang, som tv-serie eller tobaksmärke. Tom Buk-Swientys Slagtebænk Dybbøl (2008, band 1) är en historia som rör sig mellan skyttegravar och regeringskontor, allt för att visa hur politiken påverkade den enskilde och hur olika intressen stod mot varandra.
Materialet utgör till stor del den stora mängd brev från danska soldater som finns bevarade och prosan är lika spännande som en roman.
Såväl bland de nominerade titlarna som bland de tio utvalda, så dominerar det humanistiska och historiska. Naturvetenskap eller medicin hör till undantagen. Många av titlarna har också författarens egen person som utgångspunkt, en strategi som är legio när det gäller essäer, men som allt oftare färgat av sig på sakprosan. Det är ett tecken i tiden, själva saken anses inte räcka längre. Läsaren ska, ungefär som i kändisjournalistiken, om än på en mer avancerad nivå, känna att hon kommer nära den som skapar, författaren.
Det tar lång tid att skriva sakprosa, de ekonomiska förutsättningarna är sällan goda och utfallet osäkert. Priser som dessa är extra betydelsefulla då de förlänger livet för en rad böcker och kanske gör det lite lättare för den framtida sakprosan och därmed folkupplysningen. Det är precis det som den bästa sakprosan gör: upplyser folket.
Läs också: Morgenbladets samlade bevakning om priset och pristagarna