Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Klassklyftan

Ulrika Stahre om en skola
som bytt lärande mot lönsamhet

Fram till mitten av februari är det tid för skolval för Stockholms sexåringar. Kommuninformation med stora bokstäver och checklistor gjorda för idioter. Kartsidor med skolor i respektive områden, gula pluppar för kommunala skolor, röda för fristående. Innerstaden kryllar rött, vilket signalerar kötider, möjligen status och framför allt att vi sitter mitt i en utveckling som började under tidigt 1990-tal: friskolor, ökade skillnader, en valfrihet som betyder att någon måste välja det som är mindre bra. Vi föräldrar bor i ett limbo av beslutsångest.

Om skolans utveckling framför allt under de senaste decennierna och om vad den betyder har idéhistorikern och professor emeritus Sven-Eric Liedman skrivit boken Hets!. En sorts hybrid mellan debattbok, essä och föreläsning. Läsaren tas i handen och får försiktigt tassa runt i dagens skolpolitik, med sin envetna och kortsynta kunskapsfixering, vidare till universitetens stängda världar och EU:s arbeten med att definiera nyckelkompetenser.

Boken är ett hopkok, vilket kan förklara både den tassande känslan och frånvaron av en tydlig struktur. Det blir lite av varje om det ena och det andra, ibland allmängods, låt vara välformulerat, ibland isande skarpa iakttagelser. Klokskaper om humanioras orättvist svaga ställning, viktandet av universiteten och de konsekvenser det har fått blandas med resonemang kring själva kunskapsbegreppet och insiktsfulla utsagor från lärarnas horisont. Det enkla, mätbara vinner alltmer över den allt igenom förstådda kunskapen, den som leder till inre mognad och förmåga att verkligen ta ställning i värdefrågor. Hårdast går Liedman åt satsningen på kunskapsskola och betyg som bara mäter på ytan. Och åt hur skolan börjat likna vilken affärsverksamhet som helst, som nu måste marknadsföra sig mot sina ”kunder”: ”En bra skolklass kan inte fungera som en grupp människor som av en tillfällighet råkar befinna sig i samma butik”.

Talet om det livslånga lärandet har bleknat i ett system som bara intresserar sig för den lönsamma utbildningen. Tydligast kanske detta syns i högeralliansens genomförande av en differentierad gymnasieutbildning, där vägar vidare till högskola och universitet stängs – helt enkelt en återgång till situationen för flera decennier sedan, men utan en lika bred möjlighet att läsa ikapp på Komvux.

För en humanist är givetvis Hets! deprimerande läsning. Vägen ut, drömmen om det bättre, framställs av Liedman som lärandet som en balanserad form av lust och tvång, med betoning på det tidigare. Lusten att lära och insikten att lärande tar tid och inte kan lockas med omedelbar belöning är två byggstenar som i dagens skola i princip är bortrationaliserade. Lust betyder i dag flum, tiden är framstegets fiende.

På måndag börjar andra säsongen av Klass 9A (SVT1 klockan 20) om hur en skolklass med stora problem leds av de bästa pedagogerna till mer slipade resultat. Det är lätt att förfasas över trailerns upplysning att ungarna inte vet vad en vitsippa är. Men att en bra skola kräver bra lärare – med bra arbetsvillkor i stället för försämrade – borde knappast vara en så unik slutsats. Det löser sig inte enbart med en bättre lärarutbildning, människor måste vilja arbeta och utvecklas som lärare. Inte straffas med närvaroplikt, inte heller kastas ut efter åratals tjänstgöring – Björklunds fixering vid behörighet är i sammanhanget sorglig.

Omslaget till Hets! pryds av jublande sommarklädda, nybakade studenter. De kommer finnas kvar länge än, och frågan är om inte den stadigt stegrande studentfesthajpen i någon mån speglar hur skolan utvecklats till något som ska klaras av en gång för alla.