Jag vill se de korta på bio!
ULRIKA STAHRE om festivalfilmerna som är värda en bättre chans
En långfilm är en film som är längre än 2 000 meter. Speltiden blir då minst 73 minuter och allt som är kortare kallas för kortfilm. En ganska yxig definition men den får duga. På Göteborgs filmfestival visas nära etthundra svenskproducerade kortfilmer med längder från någon minut till en timme.
Man kan dyka ner i detta myller av hundrametersfilmer och försöka ägna sig åt genrebestämning men det går förstås inte. Det som förenar Lars Arrhenius och Johannes Müntzings En dag på varuhuset, Ulrika Rangs Dildon – en skakande historia och Mattias Staleys och Kaj Ahlgrens Man har bara sig själv är i första hand tiden det tar att se dem. I Arrhenius och Müntzings animerade film ser vi varuhuset NK som genom en röntgenmaskin. Skelett rör sig, åker rulltrappa, rättar fåfängt till det osynliga håret, pratar i osynliga mobiler, provar kläder. Allt är bortfiltrerat utom konsumtionen och det mönster den ger. En helt bisarr och mycket lyckad strukturanalys, vars tema, mordet på Anna Lindh, mest känns påhakat. Som om filmen måste ta sig an tydliga frågor bara för att få finnas till.
Ulrika Rangs film är en skruvad musikalkomedi om jakten på en förlorad dildo, konskevent genomförd med en kompakt visuell uppvisning i falliska symboler, från Turning torso till rakade mansskallar. Driften att kontrollera åtminstone någon del av livet är en undertext som faktiskt återkommer vagt i Staleys och Ahlgrens film. Den beskriver själva filmskapandet som ett stort och stressigt kommunikationsproblem. Vad som är filmande och vad som är färdig film förblir dolt bakom aggressioner och en vindpinad mikrofon. Jakten på den vackra och goda filmen fortsätter.
Alla komplikationer måste inte bubbla ut på duken. Liksom i novellkonsten finns styrkan i formatets begränsning och det som berättas tvingas bli stiliserat, tydligt, avgränsat. Massor av isbergstoppar och öppna slut. Som i Robin Färdigs film Två, där ett par försöker reda ut sin framtid och sin eventuella flytt, eller Nicolas Kolovos Jag är bög, om en uppladdning inför det avgörande samtalet med familjen. I Anna Hylanders The Building leker en mamma och hennes barn, rör sig i en motljusblänkande korridor. Tidlöst och mystiskt, med en stundom irriterande berättarröst, förmedlar filmen en känsla av minnen som är både koncentrerade enkla och helt disparata, liksom sprängda.
Kortfilm är en lite friare genre eftersom den kräver mindre pengar men å andra sidan visas den inte heller så mycket som den förtjänar. Att se kortfilm är därför det mest festivaliga man kan ägna sig åt. Det är enda chansen att se filmen i stort format tillsammans med många andra. Efteråt återstår för en kortfilm att visas på tv, laddas hem från någon sajt (till exempel från den helt legala glimz.net), eller i vissa fall att visas på galleri. För de inblandade är den en merit för framtida projekt, för publiken ett diffust minne.
Om man ska sia om framtiden för svensk film kan man säga att den fortsätter att vara en angelägenhet för vita män. Utländsk bakgrund och kvinnligt kön är ungefär lika underrepresenterat som i resten av branschen om man ska döma av det urval som visas i Göteborg. Men allt kan förändras. Och varför är det bara korta filmer för barn som kan visas i klump på en vanlig biograf?