De snackar strunt i Norge
Martin Aagård försöker summera en debatt som bevisar att det sannerligen inte är ”högt i tak” i grannlandet
Jo, visst.
Sverige är ett inskränkt land på många sätt.
Samtidigt som debatten om den norska nationalismen (som startade med min artikel "Danskjävlar" 18 januari) rasat i grannlandet (den har involverat TV, radio, ledarsidor, skådespelare som hotat med stryk, samiska bloggare och partiledare) har svenska journalister knappt noterat den. Tyvärr beror det nog delvis på att många av dem har svårigheter med att ta sig igenom en hel text på norska utan att börja fingra på mobilen.
Kanske är det lika bra. I värsta fall hade debatten flutit ut i ännu ett gafflande om vilket grannland som har de bästa filmregissörerna eller de snabbaste skidåkarna.
De enda som verkligen intresserat sig – och själva översatt debatten – är svenska rasistiska sajter långt ut på högerkanten. Att försvarstal för nationalismen tilltalar svensk extremhöger är knappast förvånande, men bevisar samtidigt hur fel de liberala norska debattörer har som menar att deras debattklimat inte alls vridits i Fremskrittspartiets riktning.
En text som hyllats på högerbloggarna är ledarskribenten Astrid Melands inlägg i den liberala draken VG: "Jag är inte sjuk, jag är bara svensk" . En text illustrerad med karikatyrer av stornästa muslimer som bygger minareter på röda stugor och burkakvinnor som påminner om Mårran. Melands teori är att svenskar ständigt hittar rasism där den inte finns. Hon upprörs över att bara sex procent av svenska befolkningen bär folkdräkt.
Den överraskar föga. Än en gång får VG norska muslimer att framstå som hotfulla burka-clowner. Tidningens ledarkribenter har länge varit sympatiska till Pia Kjærsgaards antimuslimska ideologi och sidan har till och med propagerat för att norska muslimer ska tvingas äta fläskkött. Att danske debattören Mikael Jalving – som är oerhört kritisk mot svensk invandringspolitik – lagt sig i debatten, visar på det starka politiska samförståndet mellan dansk och norsk höger.
Mer förvånande var det att partivänstern ställde sig på nationalisternas sida. Audun Lysbakken, ledare för Sosialistisk venstre (norges vänsterparti som för tillfället brottas med dåliga opinionssiffror) hävdade att svensk vänster har "berøringsangst" för det nationella och därmed får Sverigedemokraterna att växa.
Lysbakken gör det uppenbart hur långt från varandra svensk och norsk vänster står i sin syn på nationen.
I Norge är den nationalistiska kampen fortfarande förknippad med ett anti-imperialistiskt uppror. En kamp som hör hemma i kolonialkrigens 1900-tal.
Till skillnad från Norge lyckades Sverige hjälpligt slingra sig ur nationalismens starka grepp genom att ersätta den med idén om Folkhemmet – en gemenskap inom landets gränser som var i alla fall något mer inkluderande än tanken om en "nationell kultur”.
Det var inte samlingen under flaggan som fick stad och landsbygd att ge och ta av varandra utan större knot. Det var välfärden samarbetet byggde upp. Det var inte kärlek till kungahuset som motiverade folkhemmets medelklass att vara solidarisk med arbetarklassen. Det var deras gemensamma ekonomiska intressen. Det var inte fornstora dar som fick svensk industri att motsträvigt betala sina skatter, det var kompromisser och Saltsjöbadsavtal.
Sverige har aldrig haft något att hämta i den nationalism som Astrid Meland, sverigedemokrater, fremskrittspartister och danska folkepartister nu säljer in som ett recept på hur trygghet och stabilitet skapas. Inte ens Lysbakkens muntra flaggviftande på vänsterkanten har något att erbjuda annat än andra världskriget-nostalgi.
Denna debatt är långt från över – men en sak går i alla fall att slå fast redan nu. De som hävdar att det är ”högt i tak” i Norge snackar strunt.
Den liberala konsensus som råder om att muslimer är något icke-norskt och hofullt får uppenbarligen inte ifrågasättas. Den som gör det är inte bara en halalhippie (Dansk folkepartis favoritskällsord) utan även en svensk PK-kommissarie.
Så låt mig slippa höra mer skryt om hur "tuffa" och ”anarkistiska” norska medier är. Låt oss istället enas om att här finns bara en allvarlig politisk motsättning.
Förtydligande: Kloka, uppmärksamma läsare har påpekat att det inte alls varit helt tyst i svenska medier kring norgedebatten på sistone. Mats Kolmisoppi har skrivit här i Helsingborgs Dagblad