Midsommarbrunst – en novell av Axel Lindén
Nyskrivet av Aftonbladets litteraturpristagare
Vi står utanför stallet. Han tittar sig omkring. Han känner till trakterna, men inte exakt var de olika gårdarna ligger. Han sträcker lite på halsen och nickar i riktning över fältet. På andra sidan ligger det största lantbruket i grannskapet.
– Är det där Schwerins?
Jag säger att det är dottern som tagit över, men att hon nu har gift sig och heter något annat.
– Så det är Schwerins alltså.
Det blir tyst. Jag tittar på honom och undrar vad det finns att begrunda. Vi går mot stallet och jag frågar vad han tror om min häst. Hästar är motsägelsefulla. De är stillsamma och samtidigt nervösa, de är tillgivna fast helt frånvarande och de är ungefär lika lata som arbetsvilliga. Jag har haft min häst i mindre än ett år. Den här mannen har flera hingstar och har hanterat häst i decennier. Jag ringde eftersom jag var orolig för mitt sto som fick ett föl i natt.
– Nu ska vi sära på märren och fölungen. Då blir hon stressad och får sammandragningar, så tömmer hon livmodern på allt gröfs.
Jag berättar för honom att jag har kört med hästen i skogen nästan hela vintern. Inte 40 timmar i veckan, men ändå en hel del. Det blir ensamt, säger jag. Förutom hästen är det bara jag där ute. Dessutom tycker folk att jag är konstig.
– Gör det någonting, då?
Han är starkare mentalt än vad jag är. När jag får kritik för vad jag gör, så biter det. Kanske inte i sak, men i relationen. Jag lade ut texten för en gammal kompis i vintras, om hur jag vill köra ut virke med häst, inte använda skogsmaskiner, inte gå skogsindustrin till mötes. Det gick så långt att jag sa att jag inte ville gå samhället till mötes. Min vän drog slutsatsen att jag hatade människor. Det där gnager i mig.
– Vi gick i samma klass, säger han medan vi går på grusvägen med hästen.
Han nickar menande mot granngården. Fölet är instängt i stallet och stoet gnäggar och drar i grimman. Jag har aldrig sett henne sådan här. Han fortsätter prata, men jag kan inte koncentrera mig. Han pratar om linjeavel och om rasens utveckling.
– Det går inte bara att korsa två bra individer och hoppas att avkomman ska bli dubbelt så bra. I längden blir det bara skit.
Jag försöker påpeka att stoet inte verkar må bra. Är det verkligen vettigt att utsätta henne för detta? Han ignorerar och börjar rabbla namn på hingstar. Trots att jag är ungefär lika orolig och ofokuserad på samtalet som hästen förstår jag en sak av hans utläggning. Avel och kombination av genetiska material är bara viktigt på gruppnivå. Avelsarbete syftar till kollektiva framsteg. Det spelar ingen roll för just min hästs nästa föl. Jag har ännu inte kommit dithän i mitt hästägande att jag känner ansvar för rasen. Jag vill bara ha ett fint föl.
– Vad blev det för henne då? undrar han.
Jag säger namnet, var han kommer ifrån och vad han sysslar med. Han är ingen riktig bonde, utan jobbar mest i stan. Det är hon som sköter lantbruket. Han blir tyst igen. Funderar kanske på linjeaveln hos Schwerins. Jag släpper ut grimskaftet och låter hästen äta i vägkanten. Hon hetsar i sig gräs, men verkar ändå släppa tankarna på fölet några sekunder. Vi pratar om körningen. Jag säger att hon är väldigt lojal. Jag behöver aldrig tjata på henne för att hon ska dra. Han nickar. Det är sådan rasen är, säger han. Jag inser att jag inte kan säga något om hästen som är intressant för honom. Han bedömer inte hästen, han bedömer mig. Jag säger att jag har hört att ston lätt får infektioner efter fölning.
–Du är orolig och det är bra. Då håller du koll på henne. Det är det viktigaste.
Vi vänder tillbaka mot stallet. Hästen tar korta nervösa steg. Egentligen vill hon galoppera tillbaka till fölet, men hon håller sig precis bakom min axel. Hingsthållaren nickar uppskattande. Jag är inte naturligt auktoritär, men jag har förstått att jag måste bestämma över det här djuret. Någonstans inom mig känner jag en tillfredsställelse över att vara i mentalt överläge. Kanske är det så att mina instinkter om rättvisa och att ta hand om de svaga bara gäller på gruppnivå. I individuella relationer gillar jag egentligen hierarkier, fast jag inte vill erkänna det. Jag tänker på sågverken och all annan industri och hur ekonomiskt smarta människor berikar sig på naturens och andra människors bekostnad och hur jag verkligen vill att det snart ska vända och gå dåligt för dem, att jag verkligen vill ta från de rika och ge till de fattiga. Samtidigt anar jag hur min hemliga dröm om hästdrivet skogsbruk ser ut i förlängningen. Det är de som kan hantera en häst och orkar ge sig ut i skogen vecka efter vecka som kommer klara sig. De andra vet jag inte om jag skulle ha något till övers för.
Det ångar om gräset på betet. Hästen travar några steg för att komma fram till de tuvor hon tror är godast
– Du måste komma med märren senast 25:e dagen efter fölning. Då hinner vi med fölbrunsten.
Jag frågar om det brukar fungera direkt. Han säger att de unga märrarna oftast tar sig. Sedan säger han eller liksom tänker högt:
– Om jag räknar rätt här så skulle brunsten kunna infalla på midsommarafton.
Han verkar plötsligt en aning frånvarande. Jag försöker komma på vad midsommarafton skulle kunna ha för betydelse i det här sammanhanget. Avel är djupt förankrat i naturvetenskap. Det vore onekligen oväntat om denna expert på samband och förbindelser i rasens historia och nutid skulle hemfalla åt vidskepelse. Men kanske är hans intellekt överlastat av saker som hingstars bogvinklar, längden på halsar hos märrar i norra Värmland och vävnadskvalitet i knän att han inte kan hålla känslolivet helt utanför tankegångarna. För hur mycket det än är fråga om ren kombination av gener och en biologisk drift att föröka sig måste väl ändå parning för alla varelser, eller åtminstone alla ryggradsdjur, ha något med känslor att göra.
– Vad är det med midsommar? frågar jag.
– Det är ljust, det blir nästan inte mörkt på natten. Det finns ett skimmer i luften. När jag var tonåring ordnades det dans på logen hemma. Man får en känsla av att allting är möjligt.
Han tittar ut över slätten. Jag sneglar oroligt på honom.
– Jag menar med brunsten. Hästen. Märren.
– Jaha. Det vet jag inte. Eller jo. Betet. Gräset. Det är något med sockerhalten. Jag kan inte det där, egentligen. Det sägs kulminera vid midsommar. Och det påverkar såklart.
Vi släpper in hästen till hennes föl och öppnar porten till hagen bakom stallet. Det regnade igår och idag ligger solen på. Det ångar om gräset på betet. Hästen travar några steg för att komma fram till de tuvor hon tror är godast. Fölet får ta ett par vingliga galoppsteg för att hänga med. Det vill inte släppa mamman med mer än en decimeter. Jag frågar om hur han tror att jordbruket med häst fungerade förr i tiden. Fölningarna verkar ju oftast ske så här på våren och försommaren, precis när höskörden närmar sig. Och då måste hästarna jobba för högtryck.
– Fölen fick nog hänga med ut på slåttern och lägga sig i ett dike medan mamman jobbade. Jag berättar att min vision är att mina hästar ska kunna vara med och skörda sitt eget foder. Annars blir hästägandet som vilket konsumtionsbeteende som helst. Han säger att det låter vettigt, men att det kommer ta några år att få igång en sådan verksamhet. Han säger att han ändå tycker att fölning och reproduktionen av stammen är det viktigaste.
– Men du kan ju ha ett par valacker som sköter höskörden när märrarna ligger och fölar. Det svåraste för dig blir nog att grannarna kommer betrakta dig som en knäppgök.
Jag tänker först svara något undfallande, men morskar plötsligt upp mig:
– Vid det laget är det kanske de som framstår som galna.
Han sätter sig i bilen och rullar sakta iväg. Jag går in i stallet, men kommer inte ihåg vad jag hade att göra där. Jag går ut igen och ser den lilla vita skåpbilen vid utfarten från gården. Han blinkar åt fel håll. Jag går fram till en förhöjning på gårdsplanen så att jag kan följa bilen. Den svänger in till Schwerins.
