Nätverkande är inte muta
Claes Wahlin om den friande domen i musikbranschens mutmål
Det är inte särskilt ofta som kulturmyndigheter hamnar i rätten. Givetvis beror det på att den kultur som har statligt stöd inte rör sig i de högre ekonomiska sfärerna. De domar som nu avgivits avseende tagande respektive givande av muta, handlar heller inte om att det har rört sig om några svindlande belopp.
SKAP, Sveriges kompositörer och textförfattare, respektive FST, Föreningen svenska tonsättare, har båda sedan många år tillbaka anordnat årliga tillställningar. Det handlar om en vårfest respektive en julmiddag, där representanter från Statens Musikverk, Kulturrådet och Konstnärsnämnden inbjudits och medverkat.
Åtalet gällde såväl givande av muta från de båda organisationerna, som tagande av muta, alltså huruvida myndigheternas deltagande i dessa begivenheter kunde tänkas otillbörligt påverka myndigheternas beslut om stöd. Frågan var också om myndigheternas trovärdighet därav kunde skadas.
Den uppskattade kostnaden för varje kuvert låg mellan 2 600 och 2 900 kronor, således rimligen en hygglig middag. Samtliga åtalade friades av Stockholms tingsrätt. I domen anges som huvudsakliga skäl just att det ingår i berörda myndigheters tjänsteutövning att inhämta nödvändig kunskap genom att nätverka. Det framgår rent av i regleringsbrev.
Det skulle göra det svårt för myndigheterna att ”genomföra sina uppdrag utan att vara företrädda vid de sammandragningar av alla berörda som de aktuella tillställningarna innebär”, heter det i domslutet. Middagarna innebär alltså ett slags kunskapsinhämtning.
Men tingsrätten anger också några andra skäl till att ogilla åtalen, som att inbjudningarna har skett öppet (mutor är ju annars något som man smusslar med), eller att de som har deltagit i middagarna inte varit de som fattat besluten. Dessa har tagits längre ned i hierarkin, i referensgrupper och liknande. Om SKAP eller FST ville muta myndigheterna, så har de så att säga vänt sig till fel person.
Konst, menade åklagaren första rättegångsdagen, innebär att göra subjektiva bedömningar. Ett påstående som är diskutabelt, inte minst då man rimligen lika gärna kan tala om expertis eller intersubjektivitet. Likväl undrar jag om inte just argumentet om subjektivitet spelat en roll för de friande domarna.
Om konst betraktades som objektiv, då skulle ju all form av nätverkande vara överflödigt. I en mening så är domen ett frikännande av konstens specifika förutsättningar och funktioner.