Studie i hjärtekross
Murakami gör det vanliga konstigt
Haruki Murakamis Män utan kvinnor innehåller sju noveller om olycklig kärlek. Om de starka och underliga passioner för att inte säga besattheter som vissa personer kämpar med när de blir avvisade - eller lämnade.
Historierna är närmast kliniskt berättade, som ”fall” med ett sakligt, klart men ”opersonligt” språk. Och trots att de älskande och deras likgiltiga föremål verkar vara välfungerande medelklassmänniskor i olika doftlösa, urbana miljöer är temat i samtliga noveller denna gåtfulla sjuka. Den som drabbar vissa individer så hårt att de ”tappar kontrollen och kastas omkring av en kraft bortom logiken”.
Jag kommer att tänka på schlagerordet ”kärleksbaciller”. För den musik de hjärtekrossade lyssnar på är nämligen också internationellt standardiserad. Beatles Yesterday, tidig amerikansk jazz på vinyl, Art Tatum, Ben Webster. Någon minns med saknad att hans första flickvän tyckte om att älska till ”hissmusik”. Helst Percy Faiths Theme from a summer palace. De vackra stråkarna fick henne att känna att hon inte behövde göra, säga eller tänka något, bara vara i det vilsamma flödet.
Murakamis fall blir till besynnerliga öden, ibland vagt spöklika. Passionerna tycks öppna luckor till andra verkligheter, få en dämpad nyligen dumpad 35-årig sportartikelförsäljare att inse att ormarna som plötsligt börjar ringla omkring i trädgården och titta uppfordrande på honom är meddelanden från högre makter.
En gladlynt plastikkirurg som i trettio år obesvärat haft sexuella förhållanden med upp till fem kvinnor samtidigt - hans sekreterare höll reda på deras menstruationer - blir plötsligt djupt förälskad i en gift kvinna som sedermera blir kär i en tredje man, vilket får kirurgen att bokstavligen tyna bort på några veckor.
Ämnet är banalt, och jag förundras över att kärlek och sex kan skildras så osinnligt, rakt utan ironi och poetiska omskrivningar, men Murakami är skicklig och får mig ändå fängslad. Kanske för att han gör det vanliga så konstigt. Skapar en märklig främlingskänsla i standardvärlden.
Någon har sagt att det är få författare förutom Murakami som kan få oss att känna att det är vi själva som drömmer. Så kan det vara. Hans historier är som gåtor eller pussel, men är för behagligt flyktiga för att lämna djupare spår.
