Adam Alsing kan aldrig ersättas
Men ”Kompaniet” har ändå förnyat sin kemi
Hur fortsätter man när ens närmaste blir sjuka och dör?
Blir någonting någonsin sig likt igen? När “Adam & kompani” blev till “Kompaniet” kändes det först som om någon bytt sulor på ett par ingångna skor. Det skavde lite, men det bekanta knirret lugnade och gav känslan av att det blir nog bra det här ändå.
När Adam Alsing gick bort i covid-19 i våras var nog podden knappast det första Daniel Breitholtz och Vanessa Falk (de övriga två tredjedelarna av “Adam & kompani”) hade i tankarna. De hade förlorat en vän. Det fanns oändligt med sorg att hantera och de där trivsamma 45 minuterna de varje vecka ägnat åt vardagsspaningar och provtänkande måste ha känts enormt avlägsna. Triviala rentav. Men när den värsta dimman av akut sorg skingrats så fanns den ändå där, som ett sätt att få berätta, bearbeta och ta något slags avsked.
I avsnitt 363, med titeln “Adam”, pratar Daniel och Vanessa om sin sorg, sin saknad och sina minnen av Adam. Men de pratar också om sin relation till varandra. För efter fem år tillsammans (Vanessa ersatte Carin da Silva 2015) var podden faktiskt inget trivialt. Det var något centralt, inte bara för deras vänskap med också för tusentals människor (inklusive mig) runt om i Sverige som lyssnat, fnissat och myst ihop. Så när avsnitt 364 plötsligt dök upp några veckor senare med titeln “Vi har något att berätta” så kändes det konstigt nog helt naturligt.
Podden skulle leva vidare.
In kom Kristoffer Appelquist som knappast behöver någon närmare presentation och duon blev en trio igen.
Kompaniet har sedan den 1 juli hunnit släppa fem avsnitt och den där nya sulan har redan börjat forma sig efter foten (eller är det kanske tvärtom?). Med Appelquist (sorry vi är tyvärr inte förnamn med varandra än) fick samtalet en ny energi. En utmanande, lätt bisarr humor som jag verkligen gillar. Det initiala skavet glömmer jag ganska snabbt, men det trivsamma knirret är fortfarande kvar. ”Kompaniet” är så klart inte ”Adam & kompani” och det var det aldrig tänkt att bli. Men jag lyssnar och kemin finns där. Det är jag glad för.