Visst manipuleras vi – men inte som Ivar Arpi tror
I dag är det de som har råd med mikroslavar som styr
Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi googlade häromveckan och tyckte sig avslöja århundradets konspiration: Google främjade politiskt tillrättalagda sökresultat. Arpi menade att Google medvetet manipulerar sökresultatet så att någon sorts progressiv värdegrund subtilt skulle påverka de miljarder människor som använder sökmotorn.
Det är alltid lite lustigt när vår tids mest upphöjda gaphalsar ska försöka baka in internetmediet i sina tankar och texter. När internet blivit så sammanvävt i samtiden, tvingas dess profeter försöka förhålla sig till det digitala. Ofta blir det som för Arpi: ofrivillig komik, väderkvarnar och grova faktafel.
Vad Arpi (och även andra) inte helt verkar förstå är att sökresultaten på Google är lite av en spegel: resultaten anpassas efter dina tidigare sökningar, vilka sökresultat du klickat på, vad du gjort på den webbplats du hamnar på, och så vidare.
Uppvisar du och de omkring dig ett extremt intresse för genusfrågor och feminism, kommer Google tro att du vill se en normkritisk bild av världen. Världen blir en självuppfyllande profetia.
Vad många inte vet är att Google även tar fasta på var Arpi sitter när han googlar för att hitta raljanta formuleringar om menskonst. Hans sökresultat påverkas till och med av de människor som finns på samma wifi-nätverk.
Alltså: När Arpi och de omkring honom dag efter dag går bananas i sin febriga research om hotet mot kärnfamiljen eller formulerandet av valfri KD/SD-talepunkt, så påverkar det resultaten rejält. Meddelanden, mejl och sökningar på nätverket skickar signaler till Google, och bakom skärmen arbetar sökmotorn febrilt för att han ska få den bild av världen han är nöjd med.
Arpi snubblar också ofrivilligt in i en viktig diskussion. För trots sin ovärderliga och ohotade position som internets mittpunkt är Google inte sanningen.
Genom att använda olika tekniska hjälpmedel, kan de få klicken att se ut som de kommer från USA, Ryssland eller Sverige
I call center-liknande lokaler i Kina är väggarna fyllda med smartphones. Underbetald arbetskraft står med utslitna pekfingrar framför väggen av små skärmar som spottar fram tusentals automatiserade Googlesökningar. De klickar sedan om och om igen på den sökträff kunden beställt trafik till.
Genom att använda olika tekniska hjälpmedel, kan de få klicken att se ut som de kommer från USA, Ryssland eller Sverige. Via tjänster som Fiverr eller SerpClix köper alla från influencers till politiska partier mänskliga klick för att lura Google och internetanvändarna att tro att just deras innehåll och budskap är det mest relevanta. Det måste vara människor som klickar; Google har system för att avslöja och straffa de som använder programvaror som fejkar klicken.
Med hjälp av robotiserad men mänsklig arbetskraft går det alltså utmärkt att påverka vilket partiprogram, vilka powerpoints eller pandemivaccin som ska hamna högst i sökmotorn. Metoden har skapat en kapprustning; alla som på allvar vill driva opinion eller kampanj år 2020 tvingas in i spelet om förstaplatsen i sökresultatet.
Samma sak sker om än i mindre skala även i svenska studentrum och miljonprogramsområden. Så kallade ”microworkers” tävlar om uppdragsgivarens gunst, och klickar sedan febrilt på sökträffarna på skärmen.
Prenumeranter och strömmar på YouTube dopas regelmässigt, där behöver inte människor vara inblandade.
Det finns även i sammanhanget mer avancerade jobb att ta. Förlag betalar för positiva recensioner på bokus.com och tankesmedjor lättar på lädret för negativa och förlöjligande kommentarer på folkvaldas Facebooksidor. Prenumeranter och strömmar på YouTube dopas regelmässigt, där behöver inte människor vara inblandade.
Med hjälp av så kallade viewbots kan vilken Alexander Bard-klon som helst få hundratusentals fejkade visningar av übermensch-teorem och 1930-talsideal. För få Twitterföljare? Inga problem, det går att köpa för småpengar. Podcast-streams? Lätt som en plätt, några tusenlappar och alla tror att du har tiotusentals lyssnare.
Politiker, chefredaktörer och andra makthavare ser de imponerande siffrorna, de tittar upp mot den digitala flaggan och ser den plötsligt fladdra åt ett annat håll, så de drar slutsatsen att det således måste blåsa ditåt. Agendor sätts för valrörelser, artiklar skrivs för läsare och klick. Medborgarna ser den dopade digitala åsiktseliten ta över i sina Facebookflöden och cirkeln sluts.
Google är grundat och styrt av två killar med uppenbart och uttryckta progressiva åsikter
Det går att skratta åt Ivar Arpis brist på kunskap och analysförmåga kring Google. Men faktum är att de flesta som nu publicerat sina fniss och gapflabb i respektive tidningar eller Twitterflöden sitter i morgon på morgonmöte för att med TweetDeck och Google framför sig finkalibrera politiska utspel eller agendasättande ledartexter. Deras välbetalda magkänsla baserar sig på de intryck de får av det som skärmen visar, av det Google och sociala medier verkar säga om samtiden.
Men internet är inte sanningen. Det som både Ivar Arpi och hans belackare känner när de sätter fingret i den digitala luften är till största del inte skapat av ”algoritmer” eller något annat ord vars innebörd de egentligen inte förstår. Internets sanning skrivs av de som har medel att hyra in internetålderns löpande band-arbetare.
Och låt oss säga att Google de facto skruvar i sina sökresultat för att bryta strukturer och ifrågasätta orättvisa maktordningar – jaha? Google är grundat och styrt av två killar med uppenbart och uttryckta progressiva åsikter. Jag förstår att det känns läskigt för Ivar Arpi, men inget hindrar dem att lyfta fram sådant de tycker är rätt och riktigt i sina sökresultat – de är ju nämligen ett privat företag.
Jag vet – det låter ju lite märkligt, men kan det vara så att Svenska Dagbladets ledarsida vill att demokratiminister Amanda Lind i sann public service-anda ska låta ta fram en statlig, public service-sökmotor? Med Riksrevisionen som garant för det är på decimalen korrekt antal vita, manliga konstnärers verk före de avsevärt färre svarta konstnärernas inte lika uppmärksammade tavlor? Där sanningen garanteras av någon annan än ett privat företag, kanske av en välmenande stat. För vem menar Arpi ska garantera att verkligheten, alltså allas vår verklighet, representeras av det vi ser online?