Jag är ledsen – du är redan en cyborg
Vår mänskliga identitet flyter redan ihop med den digitala, sociala och algoritmiska representationen av jaget
Elon Musk har lite svårt att hålla sig för skratt när han inför åhörarna visar upp en tjock gris som grymtande går på ett löpband. Med tanke på att den rätt excentriske Tesla-grundaren en gång i tiden gav sig in i eldkastarbranschen, känns det inte helt otänkbart att han startat ett företag som säljer löpband för grisar.
Men det är inte därför vi är här; grisen Gertie har nämligen ett chip inopererat i sin hjärna. Ett av Musks företag, Neuralink, har tagit fram ett implantat, bland annat för att användas som medicinskt hjälpmedel. Chippet kan ta över motoriska eller andra funktioner i hjärnan, och på så sätt hjälpa rullstolsburna att gå och Alzheimerspatienter att komma ihåg ansikten. Men det långsiktiga målet är ett helt annat.
Redan i dag gör chippet det möjligt för grisar, apor och människor att styra dator och telefon med tankekraft, men det är redo för mycket mer än så. Musk vill att alla en dag ska ha ett Neuralink-chip i sin hjärna, ihopkopplat med processorkraft och enorma minnesbanker. Sammanlänkningen mellan människa och maskin hjälper oss att minnas allt vi glömt och förutspå morgondagen. Enligt Musk är cyborgifieringen nödvändig för att människan ska kunna konkurrera med kommande artificiella intelligenser. Han är inte ensam om tanken.
Ray Kurzweil, Googles legendariske teknikchef och en av världens mest prominenta futurister, tar det ett steg längre: om mindre än tio år är maskinell intelligens kraftfullare än vår. Samhället kommer delas upp i ett A och ett B-lag – de som kopplat ihop sin hjärna med processorkraften i ett externt AI, och de som inte har det. Grisen Gerties implantat är inte där för att hjälpa henne gå; Elon Musk och Neuralink vill se hur chippet kan göra henne smartare när hon jagar fram på det rullande bandet på jakt efter mat och närhet.
Snart är det vår tur.
I Kina sitter elektroderna redan monterade i skyddshjälmar för såväl fabriksarbetare som soldater. Här behöver man inte saktmodigt testa implantat på grisar som jagar efter mat; inga etiska, juridiska, politiska eller historiska aspekter begränsar den neurologiska datainsamlingen. För några år sedan uppmärksammade internationella medier universitetet i Ningbo som stolt berättade om sin ”emotionella övervakningsteknologi”. De tränade algoritmer genom konstant avläsning av hjärnaktiviteten hos allt från lokförare till elektriker.
På ytan handlar detta om ”produktivitet” eller ”säkerhet”; kör man höghastighetståg ska man inte somna på jobbet. Men precis som i de flesta datadrivna övervakningssystem från Silicon Valley till Shenzhen så finns det andra baktankar.
Elon Musk och Neuralink må vara marknadsledande när det kommer till själva hårdvaran i våra framtida hjärnor, men när det gäller tankeläsningen är ett annat företag längst fram. I ett videomöte med analytiker, visade Facebook nyligen upp egenutvecklade glasögon och en klockliknande enhet. Klumpen på handleden läser av nervbanornas signaler och glasögonen registrerar allt du ser.
Facebooks första enheter kommer att börja lanseras i slutet av året, och kommer i förlängningen göra det möjligt för människor att skriva och interagera bara genom att tänka. Och, till skillnad från andra VR-glasögon och FitBits, samlar de in mängder av neurologisk data.
Det finns en utbredd missuppfattning att bara explicita interaktioner av typen klick och ”likes” är det som tränar de artificiella intelligenserna bakom sociala medier. Sanningen är att det mest åtråvärda datat numera är så kallad ”ambient data”, information som du mer indirekt lämnar ifrån dig. Sådant du ångrar och snabbt raderar, eller när du stannar upp någon sekund extra vid en viss persons Instagraminlägg – oavsiktliga spår som tillsammans med alla andra, explicita interaktioner skapar en ständigt uppdaterad karta till ditt inre liv.
När våra smartphoneberoende tonåringar en dag lägger ner sina iphones för alltid, kommer det inte vara för att byta ut de digitala, interaktiva upplevelserna mot uppbygglig svensk litteraturkanon
Facebook samlar redan in den ambienta datan, och i framtiden kommer de alltså att göra det utan att vi lyfter ett finger. Tillsammans med hjärnans instruktioner till din smartphone, kommer också underliggande, känslorelaterade signaler: är du arg? Skrattar du? Hur känner du när ansiktsigenkänningen noterar att du tittar på just honom? Via de artificiella nervbanorna lagras dina reaktioner i databaserna; de berättar vad du känner inför vad du själv känner.
Kartläggningen av självbilden, att förstå vem vi ser speglas där i mobilskärmen, möjliggör skapandet av en trovärdig, virtuell representation av ditt ”jag”. Den mänskliga identiteten har kanske aldrig varit i större förändring än nu.
William Gibsons debutroman och cyberpunk-epos Neuromancer från 1984 verkar ha blivit en slags självuppfyllande profetia för teknikutvecklingens överstepräster. Oavsett om vi låter Elon Musk borra in något i våra hjärnor eller inte, så är vi redan där: vi är redan sammanlänkade i Gibsons ”samförståndets hallucination”, den förlängning av våra egna tankar, aspirationer och fantasier som internet de facto är.
Vi interagerar än så länge med smartphones och ännu inte i Gibsons ”cyberspace matrix”, men vår identitet och dess uttryck flyter för länge sedan ihop med den digitala, sociala och algoritmiska representationen av jaget.
När våra smartphoneberoende tonåringar en dag lägger ner sina iphones för alltid, kommer det inte vara för att byta ut de digitala, interaktiva upplevelserna mot uppbygglig svensk litteraturkanon. Fördelarna med att få tillhöra framtidens AI-boostade vinnarlag överväger med råge nackdelarna. Det nästan osynliga ärret från deras implanterade Neuralink-chip kommer vittna om en självklar logik: det finns inget ”IRL”; det digitala rastret av livet är inget ”medie”. Det är inget man ”kopplar upp”, det står fritt från gamla tiders tydliga hierarki och kronologiska ordning.
Kan du verkligen skilja på verkligt egna erfarenheter och de som konstruerats av en artificiell intelligens du inte förstår? Vem skulle du vara, vad skulle du känna, utan den digitala dimensionen av ditt liv?
Det förstärker verkligheten och fantasin, kopplar konstant människor och relationer till lager av information. Mervärdet av att låta sig fritt flyta mellan virtuell och verklig verklighet kommer vara lika delar livsnödvändigt och beroendeframkallande. På många sätt är vi redan där.
Det skrivna ordet som bärare av mening är bara ännu en i raden av maktens försvårande omständigheter som förr eller senare ryker. Att låsa in kunskap bakom skrivandet och läsandet av språk är att upprätthålla en ojämlik maktbalans. Det är ett mellanskikt mellan människa och maskin som står i vägen för en potentiellt demokratiserande utveckling. Men potentialen kräver att vi medvetet styr utvecklingen, inte bara följer den.
I nyutkomna romanen Klara och solen, målar Kazuo Ishiguro en bild av den oreglerade cyborgifieringen: De tekniskt privilegierade, uppgraderade barnen mobbar de som inte är modifierade. Moralens väktare i den dystopiska framtiden är inte människorna – det är roboten Klara. Den artificiella intelligensen räddar oss från oss själva.
Det är dags att på allvar fundera på hur vi hanterar en värld där vi aldrig kan vara riktigt säkra på ”vem”, ”varför” eller ”hur”. Att föreställa sig en sådan framtid kräver egentligen ingen större fantasi; i ljuset av sociala medier och det ständiga informationsflödet – kan du verkligen skilja på verkligt egna erfarenheter och de som konstruerats av en artificiell intelligens du inte förstår? Vem skulle du vara, vad skulle du känna, utan den digitala dimensionen av ditt liv?
Om du inte riktigt kan svara på det, är du inte apart eller korkad. Du är bara som alla andra; människa och maskin på samma gång, blickandes mot de digitala molnen ovanför.