Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm
Krisen är ingen kris – men det saknas kulturpolitiskt stöd
Är det bra att många människor ser usel film bara den är svensk?
En samvetsfråga för de som nu ropar om svensk filmkris.
Och för Anna Serner, vd på Filminstitutet. Hon som med institutet som verktyg har den svenska statens uppdrag att säkerställa kvalitetsfilmens väl och ve.
Tyvärr förefaller hon svara ja.
För precis ett år sedan hade filmen Britt-Marie var här premiär. En film med stöd från Filminstitutet och med branschförhoppningar om att en ny En man som heter Ove skulle frälsa oss alla.
Det är en riktigt usel, slarvigt gjord kommersiell spekulation. Dess cirka 200 000 besök betraktades som ett misslyckande och för egen del gladdes jag i mitt falska hjärta. Vilken smörja! Tack och lov att publiken inte var större.
Hade filmen fått sin förväntade miljonpublik hade vi kanske sluppit tjoandet om filmkris men å andra sidan med bävan sett fram emot en rad av Britt-Marie var här-filmer som hade urholkat Filminstitutets resurser och en verklig svensk filmkris hade hotat; vikande möjligheter för kvalitetsfilmen.
Den svenska kulturpolitiken på filmens område är i grunden schizofren. Att förstå den kräver en tillbakablick.
Det var alltså en gång ett filmavtal. Det föddes som en djärv kulturpolitisk tanke i sidbytena när Olof Palme spelade tennis med Harry Schein i slutet av 1950-talet. Schein var en filmintresserad vatteningenjör med hyfsad backhand. Det var på den tiden samhällsbygget också omfattade kultur. Med folkbibliotek, kulturråd, Folkets hus, institutioner och stadsteatrar på plats var turen kommen till den svenska filmen.
Med en elegant stoppvolley skulle Åsa-Nisse tvingas bidra till Ingmar Bergmans konstnärliga karriär. Ingen dum tanke när man hade en stark demokratisk stat med kulturpolitiska visioner att luta sig mot.
Scheins fiffiga idé var att skapa ett slutet system där biljettintäkterna från de breda publiksuccéerna skulle finansiera de kvalitativa filmerna. Filmbranschen – då i kris när var mans tv var på intåg – accepterade att betala tio procent av sina intäkter till ett filminstitut. Så skulle svensk kvalitetsfilm blomstra!
Och så skedde. På 1960-talet väckte den svenska reformen internationell uppmärksamhet och svensk kvalitetsfilm (inte bara Bergman!) tog plats på världsscenen. Politikerna överlämnade där och då filmpolitiken till detta självständiga filminstitut. Men filmbranschen skaffade sig med tiden ett allt större inflytande. Föga förvånande i ett samhälle där marknadskrafterna är allt mer fria.
Den största försämringen genomförde den borgerliga regeringen på 90-talet. Filminstitutets uppgift att främja ”svensk kvalitetsfilm” ändrades nyspråkligt till ”värdefull svensk film”. Värdefull för vem?
Tja, eftersom man samtidigt förbjöd Filminstitutet att producera, distribuera samt importera film och att driva sina alternativbiografer var svaret uppenbart: för den kommersiella filmbranschen. De heliga marknadskrafterna skulle sköta om det hela.
Vi är ju långt från en kreativ kris. Svensk kvalitetsfilm blomstrar. Men det är en kommersiell branschkris
Resultatet lät inte vänta på sig. 15 år senare hade vi vårt nuvarande internationellt sett unika biografmonopol. Trots att två tydliga statliga utredningar, (PO Enquist 1998 och Mats Svegfors 2008), definierade filmavtalets grundläggande systemfel, förlängdes och branschanpassades det alltmer.
Filminstitutet bakbands på detaljnivå och det statliga kulturstödet för svensk film hette ”automatstöd” och ”publikrelaterat” och skickades in i ren kommers. I det allra sista avtalet handlade det inte ens om ”värdefull svensk film” utan ”svensk film” kort och gott.
Så sas det upp av staten 2015 och för tre år sedan infördes för första gången en statlig filmpolitik. Det var ett gyllene tillfälle att återupprätta Scheins kvalitetsbegrepp och visionen om ett självständigt filminstitut med förmåga att försvara kvalitetsfilmen i en föränderlig värld. Helt enkelt att återvända till en kulturpolitik värd namnet. En sådan syftar per definition till att motverka kommersialismens skadliga inverkan. Detta eftersom kulturupplevelser, oavsett hur de skapas, inte kan betraktas som varor på en marknad. Till skillnad från marknadens logik är det alltså oändligt mycket mer betydelsefullt vad 90 000 tar med sig från filmen And then we danced än vad de där 200 000 gör som försöker glömma att Britt-Marie var här.
Tyvärr kompromissade Anna Serner och Filminstitutets ledning bort möjligheten att återskapa Filminstitutets dynamiska roll i svenskt filmliv. Av direktiven från regering och riksdag fokuserade Serner & co på jämställdheten medan distribution, visning av kvalitetsfilm, biografsituation och produktion av kommersiell film fick fortsätta i upplöjda bidragsfåror.
Till överväldigande del finansieras svensk filmproduktion med allmänna medel. Det är en imponerande årsproduktion på 30–40 svenska biofilmer. Inte minst har den vitala svenska dokumentärfilmen stora internationella framgångar.
Men på hemmaplan tvingas distributörer att villkorslöst överlämna filmerna till en strikt kommersiell och närmast monopoliserad biobransch. Numera ägd av kinesiska riskkapitalister som ingen kan inbilla oss vill ta ansvar för något annat än sina kvartalsrapporter. Resultatet är att vi har ytterst små möjligheter att se de filmer som skapats med allmänna medel.
Det är i det perspektivet som Serners beramade uttalade i höstas om ”filmkrisen” ter sig så deprimerande: ”Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till … Komedier och familjefilmer är de mest stabila filmerna med en lång livslängd på biograferna” (DN 22 nov 2019).
Kanske är det dags för Anna Serner att lämna Filminstitutet och låta någon yngre kraft ta över försvaret av den svenska kvalitetsfilmen för att skapa ett större kulturpolitiskt stöd för dess nödvändiga existens.
Vi är ju långt från en kreativ kris. Svensk kvalitetsfilm blomstrar. Men det är en kommersiell branschkris. Serners kommentarer och prioriteringar har skapat en förtroendekris för Filminstitutet.
Resultatet är att vi har ytterst små möjligheter att se de filmer som skapats med allmänna medel
För ett år sedan skrev Eva Hamilton, ordförande i producentföreningen, ett bekymrat öppet brev om riktlinjerna för den kvalitativa filmproduktionen, häromveckan uttryckte ledningen för Triart, en av de främsta distributörerna för kvalitetsfilm i Sverige, frustration över sakernas tillstånd i nättidskriften ”Point of view”. Inifrån betongslottet på Gärdet ryktas det om extrem toppstyrning och hög personalomsättning.
Serners arv blir förstås att hon mycket framgångsrikt satt jämställdheten inom filmbranschen i fokus.
Omgiven som jag är av filmfestivalens biografmöten mellan filmskapare 50/50 och publik far tankarna iväg: Tänk om denna energi kring kvalitetsfilmens alla uttryck och möjligheter kunde ta plats i Filminstitutets ledning!
Med ledstjärnan att det är vackert att många människor berikas och utmanas av film.
Gärna svensk. Bara den är bra.