Smart men snävt
Ekis Ekman hittar inga ursäkter för surrogatmödrar
Det finns åtminstone två måltavlor i Kajsa Ekis Ekmans välskrivna debattbok om prostitution och surrogatmödraskap: det kapitalistiska systemet och den postmoderna diskursen. Att som Petra Östergren och Don Kulick försvara prostitution och pornografi – särskilt med ”feministiska” individualistiska argument om rätten till den egna kroppen, om sexuell frihet, om arbete som arbete – är för Ekman att kasta in handduken, inse slaget förlorat.
I bokens första och mest omfattande del går hon igenom myter om vår samtida prostitution. Hon hittar fackföreningar som mest består av hallickar, eller nästan helt saknar medlemmar. Hon har inga problem att finna belägg mot idéer om lyckliga horor: de flesta vill sluta. Det handlar om ett av världens farligaste jobb med hot, våld, mord, posttraumatiska stressymptom. Det handlar om trafficking och barnprostitution – som inte minskar med legalisering.
Varat som blir en vara, reifikation, alienation: Ekis Ekman håller sig till marxismen, analysen av individen i en kapitalistisk ekonomi. Prostitutionens själva grund är att människor betraktas som handelsvaror, att kvinnan i prostitutionen stänger av delar av sin kropp, sitt jag. Och även om jag kan störas av en del ganska platta påhopp på ”en postmodern vänster” kan jag inte heller låta bli att ge henne rätt när hon elegant ifrågasätter relativiserandet, dikotomilekandet:
”Berättelsen om sexarbetaren, precis som hela den postmoderna berättelsen, är ett exempel på falsk dialektik. Den ger sken av öppenhet, rörelse och nyanser, men inget rör sig och inga dörrar öppnas. ’Rörelsen’ är i själva verket enbart en statisk relativism.”
Det postmoderna tänkandet blir kapitalismens duktiga idiot, ständigt ursäktande i sitt pekande på undantagen. Visst, men när Ekis Ekman går över från prostitutionen till surrogatmödraskapet blir hennes oförmåga att se minoriteter ett hinder.
Bland de myter som ifrågasätts i Varat och varan hör den om den etablerade medelklasskvinnan som frivilligt föder andras barn. Den globala surrogatindustrin bygger i stort sett på rika beställare och fattiga kvinnor. Det är fråga om att överleva och för att göra det kan man föda någon annans barn, vilket innebär både fysiska och psykiska risker. Ekis Ekmans huvudspår är att visa hur prostitution och surrogat hänger samman: de bygger på kvinnans kropp som säljbar, vagina eller livmoder, och på hennes egna försvarsmekanismer och förmåga att se sig själv som en vara, inte ett vara.
Hon visar också tydligt att surrogatindustrin knappast är ett uppror mot kärnfamiljen – tvärtom är den ju till för att upprätthålla den. Och nog är det så, att någon ”rätt till barn” knappast existerar, att det visst finns andra möjliga familjebildningar – adoption, att leva tillsammans med surrogatmamman, kollektiv, att vara nära barn som inte är ens ”egna” – vid sidan av kärnfamiljen med de genetiskt besläktade barnen.
Men: ett homopar kan i praktiken inte adoptera, inte heller en ensamstående man. Alternativen är få, att skapa tre- eller fyraföräldersfamiljer är inte heller juridiskt helt smidigt. I Sverige är det helt förbjudet att föda barn åt någon närstående eller släkting. Inte ens den sortens surrogatmödraskap när barnet faktiskt växer upp nära den kvinna som fött det, finner nåd hos Ekis Ekman. Allt är antingen eller: eftersom legal prostitution inte hindrar trafficking och tillåtet ”altruistiskt” surrogatmödraskap inte hindrar globalt utnyttjande och eftersom mekanismerna är desamma kan ingenting tillåtas.
Problemet med det resonemanget är att de argument som finns mot prostitution och surrogat visserligen kan likna varandra – men surrogat är framsprunget ur en vetenskaplig utveckling som gör gränsdragningen så mycket svårare. Om man nu kan ”göra barn” både utan närvarande pappa och närvarande mamma? Om Apollons ord i Orestien har besannats, och kvinnan blivit blott ett kärl, utan modersrätt? Då, tänker jag, hjälper det inte att hajpa graviditeten som enastående fysisk och psykisk upplevelse, vilket Ekis Ekman tvingas göra på slutet för att rädda sitt textbygge. Då måste man relatera surrogatmödraskapet till annan reproduktionsteknik och till den lagstiftning som finns på området familj.
Det bästa med Ekis Ekmans Varat och varan är att hon så självklart anlägger ett globalt perspektiv, att hon har den marxistiska analysen i hamn, att hon inte gör skillnad. Allt passar in i hennes system. Ett system som till slut som sagt blir alltför tätt. Eftersom Ekis Ekman främst är ideolog bortser hon från sådant som stör hennes idéer. Men Varat och varan borde få en lång läst framtid, som diskussionsunderlag är boken svåröverträffad.
