Maffians livlina
Ulrika Stahre läser om människorna och våldet bakom festdrogen kokain
I vintras kom Tom Feilings Kokain – Drogen som erövrade världen. I höst utkommer Magnus Lintons bok i samma ämne. Nu, någonstans i halvtid, har journalisterna Lasse Wierup och Erik de la Reguera skrivit en reportagebok om kokain, Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman. Den skiljer sig från Feilings bok på två sätt: det finns ett lokalt svenskt och europeiskt perspektiv, samt att legalisering inte är den självklara slutsatsen för de här två författarna.
De brukare och missbrukare av kokain som träder fram i bokens reportage kommer nära, blir begripliga hela människor. Det är familjefäder och mödrar, folk som jobbar för mycket, ofta dricker lite för mycket, tappar greppet någon gång eller flera. Kokain är också kändisdrogen über alles. Att räkna alla nöjesprofiler och skådisar som åkt fast i flygande krogkontroller skulle säkert vara möjligt – det är inte så många, men rapporteringens skandalton har bidragit till att göra kokainet till den coolaste drogen. Kokain möter champagne medan cannabis möter folköl och heroin – ingenting.
Men bakom champagnen gömmer sig k-pistar, maffiaavrättningar, enorma rikedomar. Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman är uppdelad i två böcker, de latinamerikanska reportagen varvade med de svenska. Det som händer och har hänt i Colombia, Bolivia, Mexiko är ett gigantiskt krig mellan drogkarteller, rättsväsende, olika gerillaarméer och paramilitära trupper. Någonstans en lokalbefolkning som antingen får sina kokaodlingar förstörda, mördas, har valet att slita i någon låglöneindustri eller tjäna sitt uppehälle på droghandeln. Summorna som omsätts är astronomiska, alla siffror är ofattliga: omkring fyra miljoner människor är på flykt i Colombia. Bara Sudan är en större flyktingkatastrof. 7 700 maffiarelaterade mord begicks i Mexiko förra året.
Till Sverige kom drogen faktiskt redan på 1920- och 1930-talen, för att sedan (liksom i större delen av världen) falla i glömska från andra världskrigets slut fram till sent 70-tal. Festande juppisar drog sina linor på 80-talet och nu har kokainet blivit en mer allmänt accepterad drog. Antalet svenskar som någon gång provat kokain antas vara cirka 200 000. Samtidigt har CA, Anonyma Kokainister, i Stockholm inte mer än en handfull medlemmar (och med tanke på en i övrigt nedbantad och inte så välfungerande missbrukarvård torde det finnas få andra ställen att gå till). Slutsatsen, som är ganska obekväm, är att många har prövat, få har ”trillat dit”. Skadorna är värre av alkoholkulturen än av kokainet, och både heroin och tobak är mer beroendeframkallande.
Feiling pläderade i sin bok för en legalisering av kokain: om den illegala marknaden försvann så skulle också stora delar av våldet försvinna, och de pengar staten drog in kunde gå till vård och upplysning. Men problemet med en legalisering, skriver Wierup/de la Reguera, är flera. Konsumtionen skulle öka, även bland fattiga och då i form av crack, som troligen inte skulle vara legalt – bingo, den organiserade brottsligheten skulle skjuta in sig här. Dessutom kan man tänka sig att krav restes om att flera, skadligare, droger skulle bli legala. Mest av allt är det ett politiskt problem. Att kokain skulle legaliseras i USA, eller för den delen i Sverige (vars mycket restriktiva drogpolitik har varit lik den amerikanska) håller de för otroligt.
Wierup/de la Reguera vänder i stället ganska snyggt på resonemanget: om kokain inte är så väldigt farligt vid sansat bruk, varför är det i så fall fel att köpa och konsumera det, förutom att det är olagligt? Jo, skriver de, det är fel eftersom man håller maffia och en hel våldsapparat under armarna.
Medvetna konsumenter som vi är – helst lokalproducerat, giftfritt, rättvisemärkt – vore det konstigt om just denna den mest giftiga, orättvismärkta och långvägt illegalt transporterade substansen kunde köpas och användas utan några reflektioner. Så i stället för kokain och champagne är det kokain och Nikeskor, tigerräkor, H&M-tröjor, bananer och annat.
Det betyder att mycket av moralpaniken kring droger är försvunnen. Missbruk är en sak, bruk en annan. Och en festkokainist skulle kunna fundera på hur mycket våld, död och elände han eller hon bidrar till med sitt lilla gram.