Låt inte såret läka
Martin Aagård besökt ett kritiserat minnescenter på fyraårsdagen av terrordådet i Oslo och på Utøya
Hur ska de 77 människor som mördades på Utøya och i regeringskansliet i Oslo den 22 juli för fyra år sedan kommas i håg?
Hur ska vi gemensamt minnas ett av de värsta terrorattentaten i europeisk historia?
Vad ska vi samlas kring?
Frågorna är mycket känsliga i Norge just nu.
Den nya minnescentrat som öppnar i Oslo i dag har väckt debatt redan innan dörrarna slagits upp. Och alla försök att bygga monument över händelserna har mött kritik.
För ett år sedan vann den svenske konstnären Jonas Dahlberg tävlingen om att skapa ett monument över terrordådet på Utøya. Det var en hjärtskärande
installation som bokstavligt talat delade ön i två delar. Ett oerhört starkt konstverk. Kanske till och med för starkt. Det blev snabbt kritiserat och projektet har nu lagts på is. Innan det eventuellt blir verklighet kommer frågan att behandlas i Stortinget. I stället invigs idag ett mindre monument på Utøya som AUF, den norska motsvarigheten till SSU, själva låtit resa. Det består av en cirkelformad skulptur där namnen på offren ristats in. Verket är signerat Haakon Rasmussen.
Men även där har det blivit komplicerat.
Nio namn saknas.
Alla anhöriga har av olika skäl inte velat att deras dödas namn ska stå med på skulpturen. I Dagbladet förklarar Vanessa Svebakk varför hennes dotter saknas. Det har inget med politik att göra:
– Min 11-åring sa att hon inte ville att systerns namn skulle stå på minnesmärket innan vår yngsta dotter är gammal nog att förstå och godkänna det.
AUF har lämnat plats åt alla namn om de i framtiden skulle ändra sig.
I dag invigs samtidigt det så kallade ”22 juli-senteret” i centrala Oslo.
Det är placerat i bottenvåningen på regeringskansliet Høyblokka som klockan 15:25 den 22 juli 2011 ödelades i en gigantisk explosion.
Lokalerna är fortfarande inte återuppbyggda. Betongväggarna är sönderslitna. Kablage hänger från det flagande innertaket. Armeringsjärn sticker ut ur betongen.
Såret är fortfarande öppet.
Det är en utställning som vid första anblicken påminner om ett hippt konstgalleri i Berlin.
I det första rummet, på de sprängskadade väggarna, möts vi av offrens ansikten. Ett efter ett. Med namn ålder och hemort.
Knubbiga barnansikten. Unga tonåringar, så långt från vuxenlivet. Alla leende. Några äldre.
I nästa bunkerartade rum visas övervakningsfilmen på hur gärningsmannen placerar skåpbilen med sprängmedel utanför regeringskvarteren och sedan hur den sprängs. På repeat.
I nästa sal återfinns några av de föremål som upprört kritikerna.
Väggarna pryds av en tidslinje över händelseförloppet. Korta faktakommentarer varvas med tweets från privatpersoner och mediebolag som först gissar att gärningsmannen måste tillhöra Al Qaida och sedan konstaterar att han är en ”etniskt norsk man”.
– Vi ville visa att det var en händelse som följdes i realtid, förklarar projektledare Tor Einar Fagerland.
I mitten av rummet står de förvridna resterna av skåpbilen. I en monter ligger mobiltelefoner, kameror och mp3-spelare som offren lämnade efter sig. Utställningen är mer en samling bevisföremål än en begriplig berättelse. Och det har väckt ont blod.
Det är ”fegt” att flytta ansvaret för tolkningen till publiken, skrev museologen Per Magnus Sandsmark nyligen på NRK:s debattsajt.
Satirikern Dagfinn Nordbø varnade i VG för att centret till och med riskerar att skapa en vallfärdsort för fascister – ett ”fascististernas Mecka”. Han fick medhåll av Tor Østbo som förlorade sin fru i attentatet och kallade den för ”Breivik Hall of fame”.
Advokaten John Cristian Elden ansåg att de anställda i regeringskvarteren inte varje dag ska behöva påminnas om mannen som försökte mörda dem.
Nästa rum är kaklat.
Delvis.
Väggarna har krakelerat.
En skärm visar intervjuer med överlevande, filmade på Utøya. En ung flicka gömmer sig i ett hus. Hon hör droppljud. Bloddroppar eller regnet? Hon vet inte. En annan berättar hur hon gömde sig i vattenbrynet och räknade skott. Hon försökte höra om de närmade sig eller avlägsnade sig.
Vid 200 orkade hon inte räkna längre.
Hon kunde inte räkna längre.
Anders Behring Breiviks ansikte syns först i det sista rummet.
I en monter ligger det falska polis-id han använde sig av för att lura barnen han skulle mörda. Där ligger de norska flaggor han prydde sin ”uniform” med. Där ligger hans smycke med en korsriddarsymbol. Allt i plastpåsar, med diarienummer.
Intill montern står den förklaring till sina handlingar Breivik uppgav under rättegången: ”Norge har förvandlats till en multikulturell stat”. ”Dagens invandringspolitik kommer att leda till att muslimer blir i flertal”. ”Terrorhandlingarna den 22 juli var ett preventivt angrepp till försvar för det norska urfolket och den norska kulturen”.
Meningar som bränner hål i huvudet. I dag kan de höras eka hos våra riksdags- och stortingspolitiker.
22 juli-senteret är något av det jävligaste jag sett inom ett par museiväggar.
Väcks vreden?
Ja. Enormt.
Den politiska vreden. Vreden över ondskefullheten. Vreden över meningslösheten och fegheten.
Känns sorgen?
Ja, in på huden. Det gör ont. Meningslösheten gör ont.
Men det här är inget plats för meditation. Här finns ingen andlighet. Det är en polisutredning i utställningsformat.
– Det gäller att hitta balansen, förklarar Cliff Chanin från 9/11-museet i New York, som hjälpt till att forma utställningen.
Det gäller att hitta en balans mellan känslosamhet och intellektuell reflektion, menar han. Det är oerhört viktigt att åskådarna inte återtraumatiseras, säger han.
Projektledaren Tor Einar Fagerland känns sammanbiten. Han svarar på alla frågor om vad han velat åstadkomma med väl övervägda formuleringar om att de försökt göra en saklig framställning av händelserna den där dagen. Hans största oro har varit att inte bli färdig i tid.
Känslosamheten kommer från själva händelsen, inte utställningen förklarar han.
Cliff Chanin är mer villig att reflektera över hur vi minns tillsammans. Sättet vi skriver historia över traumatiska händelser har förändrats oerhört mycket, menar han. Det amerikanska inbördeskrigets katastrofer minns vi med hjälp av ryttarstatyer. Men försöken att bearbeta minnet av Förintelsen har förändrat allt. Att skapa en utställning i ett samhälle som fortfarande sörjer är en svår utmaning. Det går aldrig att göra det ”enkelt och rent”.
Men det byggs fortfarande övertydliga minnesmonument ibland oss.
Den första maj i år avtäcktes ett monument över motståndsmännen i Osvaldgruppen på Jernbanetorget Oslo som anklagades för att vara ”brutal propagandakonst”.
Bjørn Melbye Gulliksens skultpur föreställer en hammare som krossar ett hakkors och är tydligt inspirerat av sovjetryska monument på samma tema. Vilket är logiskt, eftersom Osvaldgruppa, liksom många av de viktigaste motståndsmännen också var kommunister.
Och kanske kunde man önska att vi även kunde minnas tillvaron efter 22 juli just så. Som ett stenhårt slag mot fascism, intolerans och främlingshat.
Men det vore att ljuga. På många sätt lever vi i en värld som Breivik skulle vara stolt över. En värld där allt fler självutnämnda korsriddare stormar mot Islam och socialismen. Där Breiviks paranoida skräckvisioner blivit partipolitik, applåderad av människor som fortfarande törs kalla sig intellektuella.
Just därför behövs en plats som 22 juli-sentret mycket mer än självklara och självgoda symboler. Det är en trasig plats, som rymmer konflikter och gräl.
22 juli är ett sår som aldrig får läka.
Därför måste vi fortsätta peta i det.
