Häxigt & spexigt i pepparkakstider
Trevlig Hans och Greta på Göteborgsoperan
På ett flertal av Tysklands över åttio operascener har Engelbert Humperdincks Hans och Greta alltsedan premiären 1894 tjänat som familjeopera vid juletid. När man till den nya uppsättningen i Göteborg valt en tysk regissör, Katharina Thoma, får man med en del av den traditionen; Hans och Greta ska vara rolig, trevlig och alltid innehålla fyndiga hyss som kan roa både mormor och lilla barnbarnet. Bettelheim, Freud och andra mer djup- eller socialpsykologiska idéer får kanske antydas men inte ta för stor plats. Trots den ruskiga historien ska det i första hand vara trevligt.
Och det är trevligt i Göteborg. Visserligen tänjer tonsättaren ut naturlyrismerna över hövan ibland, och risken finns att John Blund – i Mia Karlssons behagligt sjungande skepnad – lätt vaggar inte bara de vilsna syskonen i skogen till sömns utan också publiken. Men Susanne Resmark är världsmästare på att agera scenisk satkäring, och när hon efter paus intar scenen som häxa tar föreställningen rejäl fart. Etienne Pluss scenografi är trivsamt sagorealistisk, och elegant förvandlas hus och väggar till romantisk skog på nolltid.
Karl Sjunnessons vilt spexiga översättning är ganska rolig men knappast idiomatisk i förhållande till originalets ord och ton.
Föreställer man sig borgerligt tyskt familjeliv vid förra sekelskiftet är det lätt att tänka på en film som Michael Hanekes Det vita bandet, men hemma hos Engelbert och Adalheid (systern som skrev librettot) tycks man ha varit mer öppen och mindre auktoritär än på andra håll. Barnen står i centrum och tillåts vara barn, medan de vuxna problematiseras. Det är väl också mycket därför som Hans och Greta går att spela än i dag. Samtidigt känns den lyriskt wagnerska musiken, så vackert instrumenterad, ändå mäkta inadekvat för en modern familjeföreställning.
Ett annat problem är att huvudpersonerna just är utpräglat barn, men endast kan gestaltas av vuxna sångare; goss- och flicksopraner göre sig ej besvär. Vuxna som spelar barn övertygar aldrig, men Matilda Paulsson som Hans och Elisabeth Meyer som Greta gör sitt bästa, och särskilt Greta får mer och mer lyster i stämman under kvällens lopp. Carolina Sandgren spelar ut frejdigt som mamman och har rentav mer häxlik karaktär än häxan själv, även om hon inte lika bokstavligen vill förtära barnen.
