Anarki på socialen i ordrik poesidebut
Mer byråkratsatir i Jeny Rengmans Huset hade inte skadat
Socionomer är märkligt osynliga i samhällsdebatten. Särskilt med tanke på att de besitter ovärderliga kunskaper om social utsatthet. När Husby brinner och fattigdomen ökar har socialarbetarna några av svaren på alla frågor som ställs.
I litteraturen är socionomerna lika sällsynta. Det var ett tag sen Aino Trosell gav ut romanen Socialsvängen. Men i fjol lyfte före detta socionomen Susanna Alakoski fram sina forna kollegor i Oktober i fattigsverige. Och debutanten Jeny Rengman - även hon utbildad socionom - synar ”den tysta kåren” i diktsamlingen Huset.
Där Alakoski omfattar socialarbetare med sympati är Rengman kirurgen som kyligt dissekerar yrkeskoder och organisationsstrukturer. Socialarbetare i Huset är handlingsförlamade av personalbrist och paragrafrytteri. Man får en känsla av att Rengman suttit med på många möten där en tröttsamt floskulös retorik - som uttrycker medkänsla och handlingskraft - döljer en tröghet som liksom sitter i väggarna. Oförmågan att följa det ”barnets perspektiv” som de säger sig omhulda.
Rengman dekonstruerar språket, arbetar med det konkretas verfremdung. Sorterar och katalogiserar, nålar upp ord och uttryck som torra växter i ett herbarium. Bygger grafiska hus av kontorsinredning. Diagram av fikavanor. Sorterar fackspråk i alfabetisk ordning. Eller listar tematiska ord: 33 olika typer av möten, från frukostmöten till krismöten. Byråkratins maktspråk ställs mot känsloladdat vardagsspråk i intervjusituationer med desperata ungdomar. Riktigt obehaglig blir mejlväxlingen kring ett akut ärende som går i stå mellan två kollegor. En utbetalning fryses inne, orsakar en familjs undergång.
Inom rigida system pågår anarki, om jag förstår Rengmans budskap rätt. Hela Huset - det sociala bygget - är felkonstruerat, såväl för de anställda som för klienterna. Atmosfären andas oro, bland annat är de ”rädda för Janne Josefsson”. Lite mer av den typen av humor hade suttit fint i Huset. En sorts byråkratisatirisk vildsinthet som i Ragnar Thoursies Elefantsjukan.
Jeny Rengmans Huset är fylld av väl utförda listiga idéer. Men som läsare drabbas jag förmodligen av samma typ av hemmablindhet som inför en viss sorts nytagna dokumentärfoton. De förefaller övertydliga. Jag saknar gåtan. Samma foto tjugo år senare kan plötsligt vara laddat av betydelser och undertexter.
Jeny Rengman väcker i alla fall min nyfikenhet. Undrar vad hon gör härnäst?
