Stjärnan i det blå
Petter Lindgren hyllar Elsa Graves gränslöst brokiga författarskap
Liksom kompisen och årskamraten Sven Alfons (1918–1996) var Elsa Grave (1918–2003) inte bara författare utan också bildkonstnär.
Särskilt tyckte hon om blått, berättar Kristina Hallind i förordet till det prosaurval som ges ut lagom till hundraårsminnet av Graves födelse, i sällskap av ett dikturval och ett pjäsurval.
Färgen blå förkommer dock ymnigare i Graves texter än i hennes målningar, konstaterar Hallind, och tillfogar en förklaring inhämtad från författarens dotter, Cecilia.
Koboltblått var länge palettens dyraste kulör, och Grave som från femtiotalets mitt levde ensam med sina tre döttrar hade inte alltid råd med en sådan tub. I stället fick hon kompensera för bristen i sina texter.
Som här, i en dikt om en grävskopa som står och karvar i himlens blå, ur samlingen Höjdförlust från 1965 (Norstedts): ”Därute växer / ett blått berg / inte ur marken / men liksom uppifrån / grävskopan stoppar inte / den hämtar blått / utan att förtröttas”.
Berget i fråga är kanske inte fullt så eteriskt som det kan tyckas, utan härrör sig till en slagghög i Nyvång i Skåne där Grave växte upp, som andra barnet i en fyrhövdad syskonskara. Högen dyker ofta upp i författarskapet, inte minst i hennes pjäser.
Som språklig bildhopare är Grave grovt höftad av samma familj som en annan årskamrat, Werner Aspenström (1918–1997). Hos båda går att spåra en surrealistisk och påtagligt visuell impuls lyckligen silad genom fyrtiotalets existentiella exercis, och här finns en befryndad upptagenhet vid fän ur alla djurgrupper. Grave skriver lika gärna om mygg som om grindvalar, men särskilt nämnvärd är förstås suggan i grotesken Svinborstnatt från 1948, hennes mest kända dikt som börjar så här:
”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian / suggan snarkar i sin dröm / dröm av dubbelhakor, galtbetar / surnad mjölk och här och där / ett brunt potatisskal, / djupast ner i drömmen glider / strömmar utav blåmjölk / där en flik av grädden ännu döljer / svarta liket av en fluga.”
Uppslaget till dikten fick Grave när hon ammade sin första dotter, har hon berättat i en intervju. Moderskapet, och de motstridiga känslor detta väckte hos henne, blev snart ett av hennes främsta motiv, vilket hon också grep sig an med en kraft som mer eller mindre drev upp ett nytt spår i den svenska poesin. Inte minst Sonja Åkesson (1926–1977) influerades av Grave, och bland samtida motsvarigheter kan Aase Bergs graviditetsskildring Forsla fett (2002) nämnas, liksom Åsa Maria Krafts Exlibris från 1998.
Mest radikal är Grave kanske i enaktaren Barnbålet eller tre hundar (1971) där några mödrar bränner sina barn på bål, i protest mot ett krig. Stycket skrevs under Vietnam-kriget men framstår än i dag som högst aktuellt, tyvärr.
Graves dramatik tycks mig över huvudtaget ha klarat sig fint genom decennierna, och låter sig också läsas som en förlängning av det lyriska författarskapet. Här får den svarta men återhållna humor som Graves dikter bågnar av fritt spelrum, som i radiopjäsen Krukväxterna (1965) där några åldringar på ett hem förvandlar sig till pelargoner och kaktusar för att inte svälta ihjäl.
För den som tyr sig till slika absurditeter vill jag för övrigt tipsa om prosaurvalets smått flippade novellsamling Den blåa himlen (1949), med hembiträden som gror ur bondbönor och typer som Sorgen eller Östanvinden rännnade fritt omkring på stadens gator. Allt snyggt komprimerat i HC Andersen-format och framtonande i en intagande ljussättning där ormbunksbladen ”lyser med ljusgrön fosforglans”.
Koloriten förtjuser också i författarens tredje och sista roman Medan vi låg och sov (1966), ett nattligt familjedrama där plikten shakespeareskt utmanas av kärleken. Här smyger en mystifik påfågel runt i trädgårdens dunkel, ungefär som hos Graves favoritmålare Chagall, och natthimlen rivs upp av luftvärnseld och spårljus.
Det är främst den närmast gränslösa men inspirerande brokigheten jag fastnar för hos Elsa Grave, och den obändiga nedåtrörelsen där allt förment heligt profaneras och bottengrumset stiger till ytan i vackra virvlar, tillsammans med ”utdöda lopparter” och annan ohyra. Trots taskig ekonomi och ett surt B i svenska på flickläroverket i Helsingborg åstadkom hon ändå ett livsverk som tycks mig likna ett förvildat Skansen på larvfötter, egensinnigt knökande sig in i litteraturen lite från sidan, ”utan att förtröttas”.
Det smäller och brakar och fänaden brölar, men det får man ta.