Hemma hos Trumpfolk
Åsa Linderborg om en hillbillys kärleksförklaring till USA:s föraktade vita arbetarklass
På New York Times bästsäljarlista ligger en bok som jag hoppas ska leta sig fram till Sverige. J D Vances Hillbilly elegy handlar nämligen om de där människorna i rostbältet som alla plötsligt pratar om; de som nedsättande kallas hillbilly, redneck, white trash.
Originellt nog är J D Vance inte någon journalist som skickats ut av en yrvaken redaktör som vill ha ett reportage om dem som ställt till det med Trump. Vance skriver från insidan, han är själv en hillbilly.
J D Vance är född 1984 och uppvuxen ömsom i Jackson, en liten stad i Kentucky, ömsom i Middletown, i Ohio. Hans mormor, kallad ”Mamaw”, var allmänt känd som stans hårdaste kvinna. Hon tände eld på sin man, ”Papaw”, när han kom hem full en gång för mycket. Mirakulöst klarade han sig och kunde nästa dag som vanligt gå till jobbet på bilfabriken.
I Jackson har alla nära till våldet.
Vances mamma går ner sig först på receptbelagda opiater och sen på heroin, så Vance och hans syrra får bo hos mormor och morfar. Utom de perioder Vances mamma tycker att de ändå borde bo med henne, för nu har hon hittat en ny man. Och sen en annan ny man. Och efter det ytterligare en.
Vid en första bekantskap framstår Mamaw och Papaw som filmklichéer. Hon är storvuxen, ständigt utrustad med en mentolcigg i mungipan, gården är full av skräp. Men Vance berättar om någonting mycket mer. På film har sådana här till synes vulgära och miserabla typer aldrig något jobb, men Vance morföräldrar har, liksom de flesta arbetande människor, en hög moral om att man ska göra rätt för sig. Och även om de är grova i käften – ”shithead” funkar både som tillmäle och kärleksepitet – har de gett sig fan på att de ska göra allt de kan för sina barnbarn.
De lär Vance hur han bäst ska slåss. Men Papaw lägger också ner oändlig omsorg på att ungen ska lära sig matematik. Det finns inga pengar till någonting nytt, men Mamaw köper honom ändå en avancerad miniräknare.
Mot alla odds tar sig Vance in på prestigeuniversitetet Yale och lever i dag ett liv väsensskilt från dem han älskar allra mest och fortfarande identifierar sig med – rostbältets föraktade vita arbetarklass.
Hillbillyfolkets förfäder immigrerade från de brittiska öarna för att först jobba som dagarbetare i söderns slavekonomi. Sen blev de arrendatorsbönder, därefter gruv- och grovarbetare och efter det industrijobbare. Den sociala mobiliteten har alltid varit mycket låg, och kulturen och värderingarna trögrörliga.
För inte så länge sedan var rostbältet USA:s hjärta, där producerades varorna som skapade landets välstånd. Den amerikanska drömmen infriade sitt löfte, arbetarklassen fick råd med hus och bil.
I dag står fabrikerna som gamla grekiska ruiner.
I Jackson lever häften av alla barn i fattigdom och ytterligare en femtedel balanserar på strecket. Var tionde är fast i opiatträsket.
Den vita arbetarklassen har genomgått en dramatisk ekonomisk, social och politisk förändring. J D Vance har registrerat den på plats. Hans tonåriga läshuvud nosade fram klassiska gamla sociologiska studier där han äntligen kände igen sig i skriven text. Problemet var bara att de handlade om de svartas situation 20–30 år tidigare.
Jag läser J D Vances biografi parallellt med en färsk avhandling av sociologen Justin Gest, The new minority. Gest har studerat vad arbetarklassens försämrade status betyder för deras självbild och politiska radikalisering. Youngstown i Ohio är hans studieobjekt.
Där har arbetarklassen mycket svårt att förstå den postkoloniala tesen om ”vita privilegier”. Även om de pratar språket och är integrerade i USA, upplever de sig helt marginaliserade, ja som främlingar i eget land.
De ser att medelklassen till stora delar består av ”lyckade” immigranter som bor och tjänar bättre än de själva.
De ser också att immigranter som har samma usla ekonomiska standard som de själva besitter ett starkare socialt och kulturellt kapital. Den kosmopolitiska medelklassen har mångkultur som honnörsord och intresserar sig för immigranternas kultur på ett positivt och förstående sätt. Även den vita arbetarklassen objektifieras och definieras utifrån sin kultur, men bara i negativ bemärkelse. De betraktas som ointelligenta, slöa, kostsamma, fula, konservativa.
Både den vita eliten och immigranterna distanserar sig från den vita arbetarklassen, konstaterar Gest, vilket gör att den känner sig pressad och ifrågasatt från flera håll. Det finns, menar han, ingen direkt koppling mellan rasism och hög invandring. Allt handlar om den upplevda statusen.
I Hillbilly elegy är immigrationen över huvudtaget ingen fråga, men även Vance sätter fingret på frågan om status. Hillbilly-folket har alltid varit deklasserade, men självkänslan har ändå funnits där eftersom man haft ett arbete som man kan försörja sig och sin familj på. När jobben försvinner och den ekonomiska osäkerheten växer, avgränsar man sig skarpt mot dem som man menar hellre utnyttjar systemet än hugger i – underklassen är de andra.
I självrespekten finns också, det menar även Gest, en stark kärlek till nationen. Mamaw pratade om USA som The greatest country on earth. Hon traderade släktens insatser under både första och andra världskriget.
En gång var den vita arbetarklassen nationens centrum, i dag förstår få politiker vad de ska göra med den. När Demokraterna skulle välja en ny partiledare för ett par veckor sedan, var frågan om hur man ska förhålla sig till de arbetare man förlorat: Ska vi försöka vinna tillbaka dem och i så fall på vilken sorts politik eller ska vi ge upp dem? Vill vi ens ha dem?
Obama, skriver Vance, var den mest älskvärda av alla amerikaner, men han var ändå ”en alien”. Det hade inget med hudfärgen att göra. Det var hans accent – ren, perfekt, naturlig – som gjorde att han lät som en främling. Han hade det där självförtroendet som kommer från idén att meritokratin är gjord för sådana som han. Han hade kostym när han gick till jobbet, medan de hade overall – om de alls hade nåt kneg.
Dessutom är Obama en bra pappa, medan många i Jackson inte är det. Hans fru Michelle predikade vilken hälsosam mat man ska ge sina barn, och de hatade henne för det.
Många försöker förklara den vita arbetarklassens ilska och cynism med att den är illa informerad. Men det är inte hela sanningen, menar Vance. Problemet är att medierna inte pratar om sådant som angår folk i Jackson. De som bor där presenteras bara som bakåtsträvande och degenererade, medierna är fyllda av förakt för dem som inte har klarat av globaliseringen.
Det är därför de applåderar Trump när han krigar mot pressen. De tycker också att medierna är fulla med skit.
Den vita arbetarklassens radikalisering högerut kan förklaras med att man inte längre har några förhoppningar om att livsvillkoren ska förändras, menar Gest. Partierna har få om ens några representanter från arbetarklassen och de är trötta på självutnämnda rättvisebossar i lånta fjädrar. Man vill inte ha politiker som av missriktad välvilja placerar dem bland bottenskrapet – i första hand vill man ha jobb, inte höjda socialbidrag.
Men även om förutsättningarna är de sämsta tänkbara har man ett individuellt ansvar, skulle nog J D Vance replikera på Gests studie. Man behöver inte, som Vances morsa, börja knarka. Och man kan, som hans morföräldrar, uppmuntra ungarna att försöka klara skolan. Hillbillyfolket reagerar på samhällsutvecklingen på sämsta sätt, skriver Vance: man skyller allt på alla andra.
J D Vances biografi är en sällsynt komplex och inkännande kärleksförklaring till dem som annars antingen bara är en anonym siffra i statistiken eller ett allmänt föraktat slödder. Han skriver om Jackson och Middletown, men rostbälten finns överallt.
Ska man förstå USA i dag, ska man läsa det här och den myckna forskning som finns. Intellektuellt står USA fortfarande starkt rustat.