Häpnadsväckande skickligt
Claes Wahlin rapporterar från Östersjöfestivalen
Kanske framstår det som om miljötemat är extra betonat i årets Östersjöfestival, eftersom programboken har ersatts av A4-papper som delas ut vid varje konsert. Nu är papper oftast återvunnet, och återvinns igen. Nog kunde man ha gjort plats för de olika verkens upphovsmiljö: verkens tillkomstår, eventuella titlar för enskilda satser, eller åtminstone noterat satserna.
Musik behöver inte nödvändigtvis översättas till ord eller handling, men det blir paradoxalt när man likväl ger flera av konserterna rubriker, som Sjöjungfrun till en konsert med tre verk, där endast ett faktiskt utgår från H C Andersens saga, nämligen Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun, uruppförd 1905. Den var en replik till Richard Strauss programmusik, framför allt dennes Ein Heldenleben, och Zemlinsky hade rubriker för de olika delarna: Hem, Människornas värld, Smärta, Människans odödliga själ.
Musikaliskt är det både dramatiskt och spännande, om än med några fyrverkerimoment för många. Stillsammare var Ernst Blochs Schelomo (Salomon), en hebreisk rapsodi för cello och orkester som skrevs tio år efter Zemlinskys verk.
Den handlar alls inte om någon sjöjungfru, utan ingår i hans judiska cykel där han menade sig söka en urjudisk musik, även om det nog handlade mer om att finna sin egen musikaliska röst. Ursprungligen skulle där finnas en sångstämma, men ödet ville att han råkade ramla på cellons vokala egenskaper.
Vackert trakterade således Truls Mørk cellon i det korta stycket. Klaus Mäkelä dirigerade de välspelande Radiosymfonikerna med häpnadsväckande skicklighet. Såväl Zemlinsky, Blochs som den avslutande La mer av Debussy präglades av klarhet och sammanhållning. Mäkelä, måste det påpekas, är hela 23 år gammal.
Torsdagens konsert ägnades Arvo Pärt, denne en av vår tids främsta kompositörer. Tõnu Kaljuste, expert på Pärt, dirigerade en utmärkt Tallinns kammarorkester. Pärts suggestiva, meditativa klanger fick en exakthet och närvaro som inte är alldeles lätt att frambringa. Det är lätt att famla efter liknelser för att beskriva musiken; toner som uppgrävda ut jorden, eller i alla fall snarare funna än uppfunna.
Samtidigt är det en mörk materia som klingar, som är den religiösa dimensionen inriktad på att därmed framkalla det ljus som väntar hinsides och i musiken alltså är en närvarande frånvaro. Kaljuste gav ett axplock av de mer kända styckena, som Fratres, Für Alina eller Tabula rasa. Och med solister som sopranen Maria Listra (L’Abbé Agathon, Vater unser) eller violinsolon av Harry och Robert Traksmann i Tabula rasa, så blev det en exceptionellt bra konsert.